Till den med militär erfarenhet erbjuds ett kort kontrakt på fyra månader. Det lovas officiell status som deltagare i strid, vilket ger olika sociala förmåner. Och blodspengar förstås.
Grundlön plus tillägg innebär att man kan tjäna uppåt en miljon rubel, motsvarande 180 000 kronor, över sommaren, heter det. Det räcker till en hel del i Ryssland, som en lägenhet utanför metropolerna. Det är också fem-tio gånger mer än vad en ung man ur målgruppen kan tjäna på de flesta andra jobb under motsvarande tid.
Annonsen som snurrade runt på sociala medier för några veckor sedan visade en viktig sida av Rysslands erövringskrig mot Ukraina. Den ryska krigsmaktens stora problem är utrustning. Rekryteringen av manskap tycks däremot än så länge inte vara ett fullt så stort bekymmer som det ibland beskrivs i väst.
Ryssland får ihop sin bemanningsekvation någorlunda. Metoderna är flera och en del är just att sockra erbjudandet om krigstjänst.
Det är också svårt att hävda att rekryterna inte vet vad de ger sig in i. Kunskap sprids snabbt i soldatnätverk – från mun till mun och i sociala medier. Dödsbud och begravningar tillhör sådant som ingen missar i regementsstäder.
Vad händer då med en soldat som har ett befintligt kontrakt men vägrar delta i kriget? Det är lätt att tro att personen riskerar fängelsestraff, men så är det inte riktigt. Den som sköter sina kort rätt får ett avsked men väldigt sällan något mer.
Den ryske juristen Maksim Grebenjuk har blivit känd för sin rådgivning till försvarsanställda. Han driver en verksamhet som han kallar Militärombudsman där han bland annat hjälper soldater att komma undan krigstjänst i Ukraina.
En del av en framgångsrik smitning handlar om att ansöka om avsked på rätt sätt – att navigera i systemet och hänvisa till rätt grund. Om man inte hinner göra det utan beordras till Ukraina är det viktigt att inte desertera utan att vägra utföra just denna order.
Den ryska brottsbalken har en paragraf om ordervägran som kan medföra straffansvar med upp till fem år i fängelse. Nyckelbestämmelsen är dock att man orsakar försvarsmakten allvarlig skada, vilket enligt Grebenjuk är ytterst svårt att få en ordervägran klassad som när det inte råder krigstillstånd.
Det gör det inte enligt Ryssland. I stället utför man, som bekant, en ”militär specialoperation” i Ukraina. I den mån det ändå är teoretiskt möjligt att åtala, är det om ordervägran riskerar att ge mycket negativ publicitet för staten, säger Grebenjuk till den lettiskbaserade ryska tidningen Meduza (3/5).
Att döma av medierapporteringen har hundratals, kanske tusentals kontraktsanställda avskedats för att de vägrat kriga. Vissa skambeläggs offentligt, trakasseras och hotas.
Däremot finns det inga kända fall av åtal för enbart denna ordervägran. Av det följer slutsatsen: Några soldater har säkert pressats eller manipulerats in i köttkvarnen i Ukraina. Men åtskilliga, sannolikt de allra flesta, har åkt för att döda ukrainare som ett aktivt och medvetet val.
Ansvaret för detta krig ligger därmed på betydligt fler i Ryssland än på maktklicken i Moskva.