Det kom ett rop på hjälp.
Från Arbetsförmedlingen.
Ett rop som den socialdemokratiskt ledda rödgröna regeringen, med tillhörande stödpartier, måste lyssna till.
Det finns mycket som var rätt och riktigt före coronavirusets ankomst. Men som nu, i farsotens tidevarv, blivit helt fel.
När januariavtalet skrevs och undertecknades var det ingen som räknade med en pandemi. Men nu är det här. Och det har politiker och myndigheter att förhålla sig till.
Reformeringen av Arbetsförmedlingen var nödvändig. Trots att många enskilda medarbetare gjorde ett lysande jobb förmedlades inte tillräckligt många arbeten den vägen. Nu skulle externa anordnare som privata företag, ideella föreningar och kooperativ förmedla jobben. Myndigheten skulle i princip ägna sig åt administration.
Kontor lades ner, många av dem små, i glesbygdskommuner. Nästan 3 000 personer sades upp, eller sa själva upp sig.
Senhösten förra året tätnade den politiska dramatiken. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt hotade med en misstroendeförklaring. Januaripartierna vek ner sig. Presenterade en kompromiss som övriga partier kunde godkänna: reformeringen av Arbetsförmedlingen skjuts upp till 2022 och den ska inte bygga på lagen om valfrihet.
Mitt i denna gigantiska omorganisation slog coronaviruset till med full kraft. Varslen och permitteringarna sköt i höjden.
Sedan 1 mars har över 100 000 nya arbetslösa skrivits in hos Arbetsförmedlingen. Krisrapporterna har avlöst varandra. Nu senast Riksbanken som skissat på olika scenarier. I det sämre stiger arbetslösheten till drygt 10 procent. I det bättre stannar den på närmare nio.
I den här kontexten, i den här röran, planeras dessutom nästa år en minskning av anslagen med 700 miljoner kronor. En minskning som byggde på reformeringen – som inte blev av.
Nu vill myndighetens generaldirektör Maria Mindhammar ”få tillbaka” pengarna. Det borde hon få. Eller åtminstone en stor del av dem. Med tanke på hur världen ser ut. Till SVT (28/4 2020) säger Mindhammar att det inte handlar om utökade medel utan om är att mildra den planerade neddragningen.
Svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad står inför gigantiska bekymmer. Det handlar inte bara om dagens problem, det handlar i minst lika stor utsträckning om morgondagens, de som väntar på andra sidan coronakrisen.
Alla företag kommer inte att finnas kvar den dagen. Det kommer heller inte alla jobb att göra det. I det läget måste helt enkelt Arbetsförmedlingen få de resurser som behövs för att hjälpa dem som behöver hjälp. Många kommer att tvingas göra nya yrkesval mitt uppe i karriären. Många behöver utbildning. Många behöver höjd kompetens.
Men om det ser kärvt ut för många av dem som blivit av med sitt jobb så ser det ännu kärvare ut för dem som gick in i coronapandemin som arbetslös.
Antalet långtidsarbetslösa, det vill säga de som som saknat arbete i mer än tolv månader, kan komma att bli över 200 000. De kommer att få det än svårare att få ett jobb eftersom kompetenskraven hela tiden ökar. Deras utanförskap cementeras, de riskerar att hamna i ett lika långvarigt som oönskat bidragsberoende.
På andra sidan coronakrisen behövs både pengar och utbildningsresurser för att kunna matcha arbetsmarknadspolitiska utbildningsinsatser med de branscher där jobben finns.
Ju snabbare de insatserna sätts in, desto bättre. Det är ett av flera goda skäl till att inte minska anslagen till Arbetsförmedlingen just nu.
Och när det värsta blåst över är det dags för att fortsätta Arbetsförmedlingens reformering. För den behövs den också.