Socialdemokraterna vill höja skatten på kapitalinkomster.
Det lät statsminister Stefan Löfven (S) meddela i partiledarutfrågningen inför valet 2018.
Men när hans finansminister Magdalena Andersson (S) någon dag senare ombads specificera exakt vilket kapital som skulle beskattas högre började hon tala i negationer.
”Vi pratar inte om en förmögenhetskatt, inte om en arvs- och gåvoskatt, och inte om en fastighetsskatt eller en reavinstskatt”, sa Magdalena Andersson till Expressen (23/8 2018).
Det är en illustration av det nationalekonomen Klas Eklund skriver om i sitt förslag till skattereform.
Kapital kan anta många former. Det kan handla om rena pengar i företag, om villor eller bostadsrätter, om mark eller om en släktklenod. Beroende på om formen är lättrörlig eller trögrörlig – det vill säga enkel eller svår att realisera, flytta ut ur landet eller föra över till en annan kapitalform – beskattas antingen värdet på tillgången eller dess avkastning.
Två år och en besvärlig regeringsbildning senare är det fortfarande inte klart vilken skatt Magdalena Andersson faktiskt vill höja. Utöver den mindre bankskatt som januaripartierna kommit överens om och som ska införas 2022.
Socialdemokraterna pratar gärna om höjd skatt för de rikaste, om att ekonomiska klyftor ska jämnas ut genom kapitalskatter. Men som Klas Eklund visar är det lättare sagt än gjort.
Överlag är den ekonomiska jämlikheten i Sverige god. Ungefär likadan som på 1960-talet, enligt de flesta relevanta mått.
I den mån klyftor vuxit handlar det inte om att den rikaste procenten eller tiondelen dragit ifrån. Det handlar främst om att breda befolkningslager under decennier tagit del av stigande bostadspriser.
Ironiskt nog delvis som ett resultat av den socialdemokratiska hyresregleringen.
Om det är detta ”problem” man vill komma åt är det någon form av fastighetsskatt man bör överväga.
Men det avfärdade Magdalena Andersson alltså.
Därmed inte sagt att varken kapitalskatterna i stort eller bostadsbeskattningen specifikt saknar reformbehov. Sedan den borgerliga regeringens reform är fastighetsskatten regressiv. Det vill säga mer gynnsam ju dyrare bostad man äger.
Den som äger en villa värd 25 miljoner kronor betalar samma skatt som en ägare till ett 1,5-miljonershus.
Man behöver inte önska ett återinförande av Göran Perssons fastighetsskatt för att tycka att det är orimligt.
Därtill är hyresrätter överbeskattade.
Beskattningen av företag lämnar också en del i övrigt att önska. Höga kapitalskatter medför att det blir mindre lönsamt att spara och investera, i jämförelse med att låna och konsumera.
Det har drivit på företagens skuldsättning och blivit en slags extraavgift på entreprenörskap. Gamla, stora företag med mycket eget kapital gynnas snarare än framväxande innovatörer.
Kapitalbeskattningen överlag skulle alltså behöva ses över, och helst i kombination med inkomst- och konsumtionsskatter.
Tyvärr tyder det mesta på att varken Klas Eklunds förslag eller någon annan bred skattereform kommer att komma till stånd. I stället blir det fortsatt lappande och lagande i ett redan illa fungerande system.
För att inte tala om fortsatt risk för att röda finansministrar höjer skatter av symbolskäl.