Europa håller andan.

Nu när samhällen slår upp sina portar riskerar coronaviruset att snabbt förvandlas till en tickande bomb.

Utan att ta i: De delar av Europa som inte håller andan borde göra det.

Här i Sverige försöker vi hålla avstånd, ransonera de sociala kontakterna, tvätta händerna ofta och nysa och hosta i armvecket. Många av oss försöker verkligen göra det som myndigheterna vill att vi ska göra.

Samtidigt strömmar det in rapporter om trängsel i kollektivtrafiken från olika håll i landet: Orust, Skövde, Uppsala, Skellefteå och Göteborg. För nära, för trångt tycker många resenärer

Det är fler som reser nu när skolorna öppnat och medarbetare återvänt till sina arbetsplatser.

Men att vara en god samhällsmedborgare genom att följa direktiv och dekret ”ovanifrån” är bara en del i att försöka förhindra en andra våg av coronasmitta. Vi kan heller inte sätta förhoppningen till ett vaccin som kanske kommer.

Det finns länder som (hittills) lyckats bättre än andra i kampen mot coronaviruset. Strategierna har varit ungefär lika många som det finns länder. Några har stängt ner, andra har satsat enorma resurser på smittspårning.

Sedan finns det ju också de länder som mer eller mindre blundat inför faktum och kört på som om ingenting hänt.

Vilken väg man än väljer kan betydelsen av en effektiv smittspårning inte underskattas. Att hela tiden ta det säkra före det osäkra, att isolera personer som varit i kontakt med smittade är centralt för att stoppa virusets framfart.

Hur denna viktiga smittspårning går till skiljer sig också åt länder emellan.

I Tyskland är det medicinstudenter som fått i uppdrag att kontakta människor som varit i kontakt med en smittad. Att det är sjukvårdspersonal som sköter smittspårningen är ett sätt för myndigheterna att understryka allvaret i det hela.

Länder som Sydkorea och Taiwan lade initialt ner stora resurser på att bygga upp smittspårningscentra, covid-19-patienter fick sin mobildata finkammad efter information om var de varit och vilka de träffat. Det visade sig vara framgångsrikt.

Framgångsrikt, men känsligt. Inte minst i ett land som Sverige där den personliga integriteten väger tungt.

Allt med data är känsligt och skyddat av flera lagar.

Även vad gäller smittspårningen utmärker sig Sverige. Här är det tänkt att den covid-19-sjuke i högre grad själv ska ringa runt till personer som hen kan ha smittat. I vilken omfattning är upp till regionerna att bestämma.

SVT har kartlagt hur det ser ut i regionerna. Alla uppger att de i mindre eller större utsträckning överlåter smittspårningen till den smittade. Det går väl bra i de flesta situationer, om man inte är värre sjuk än att man orkar ringa runt.

Men finns det en risk att man smittat ner halva restaurangen, halva frisörsalongen eller företaget så drar man sig nog för att slå den där signalen. Vilket i sin tur riskerar att öka smittspridningen likt ringar på vattnet.

Det bästa hade naturligtvis varit om sjukvårdspersonal tog hand om smittspårningen. Det har gett goda resultat vid lokala utbrott i Tyskland. Och någon resursbrist handlar det heller inte om. Ingen region menade att brist på resurser ligger bakom att en stor del av smittspårningen läggs på patienterna själva.

Det är bra att myndigheterna visar svenska folket tillit.

På samma sätt som det är bra att svenska folket visar tilltro till myndigheterna.

Men den får inte gå så långt att det riskerar att förvärra smittspridningen av en av 1900-talets värsta farsoter.

Fotnot: Region Västerbotten smittspårar enligt nyhetsbyrån TT alla. För att avlasta primärvården är smittspårningen centraliserad. Det har man goda erfarenheter av från handläggning av sexuellt överförbara sjukdomar.