Häromdagen fattade regeringen beslut om en lagrådsremiss som bland annat innehöll förslag för ytterligare skärpta villkor för anhöriginvandring. Förslagen härrör till stor del från Tidöavtalet där regeringen och Sverigedemokraterna var överens om vikten av att se över gällande regelverk och hur de fungerar, till exempel när det gäller rätt till undantag från försörjningskrav och hur långtgående samhällets skyldighet ska vara att bistå med stöd till människor som fått uppehållstillstånd på grund av anknytning.

De senaste 13 åren har det skett en rad liknande skärpningar. 2010, under Alliansregeringen, infördes nya regler för försörjningskrav för anknytningspersoner till anhöriginvandrare med syftet att stärka drivkrafterna för människor som invandrat till Sverige att ta sig ut på arbetsmarknaden och därmed förhindra ett växande utanförskap. Regeländringarna fick dock inte önskad effekt och i själva verket var undantagen från försörjningskraven så många att kraven i princip var lika icke-existerande som tidigare. 2016, under den första regeringen Löfven, gjordes därför en tillfällig anpassning till övriga EU-länder. Men fortfarande fanns omfattande undantag.

För två år sedan röstade riksdagen därefter igenom en ny migrationslagstiftning som innebar tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel, särskilda krav för permanent uppehållstillstånd och tydligare försörjningskrav vid anhöriginvandring.

Dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) var nöjd och påtalade att en långsiktigt hållbar migrationspolitik bygger på ett ordnat mottagande med förutsättningar att integrera de människor som kommer till Sverige.

Det finns alltså i grunden en bred förståelse för att det system Sverige haft under lång tid, med en generös syn på vem eller vilka som ges rätt att komma hit som anhöriga till individer med uppehållstillstånd och omfattande undantag från försörjningskraven, inte fungerar.  

Samtidigt är det en svår balansgång. Å ena sidan finns det en god human tanke med att människor som får uppehållstillstånd i Sverige inte ska behöva lämna sina familjer bakom sig och att det skapar en extra motivation att bli en del av samhället när man har sina nära och kära omkring sig.

Å andra sidan finns i de flesta andra länder försörjningskrav för icke-medborgares familjer. Det är egentligen inget orimligt. En stor del av anhöriginvandringen består dessutom av nyetablerade relationer, alltså vuxna som kommer hit för att gifta sig, inte huvudsakligen av barn, vilket det ibland kan låta som i debatten. Att svenska skattebetalare ska försörja människor som kommer hit utan att ha asylskäl samtidigt som det saknas resurser till skola, sjukvård, äldreomsorg och för att bekämpa utanförskap och gängkriminalitet är svårt att motivera.

Det är på tiden att vi redan från start gör klart att i Sverige har man såväl rättigheter som skyldigheter. Vårt land måste också ha möjligheter att faktiskt erbjuda dem som flyr för sina liv en fungerande tillvaro. Politik handlar om prioriteringar och just nu måste regering och riksdag prioritera de människor som lever här och de som är i allra störst behov av skydd och hjälp, det är inte mer komplicerat än så.