Regeringen aviserar genom Tidöavtalet att Sveriges migrationspolitik ska tillhöra EU-samarbetets mest restriktiva.
Att minska invandringen till Sverige har brett stöd i såväl riksdagen som i befolkningen.
Statsminister Ulf Kristersson (M) beskrev i regeringsförklaringen (17/10 2022) att ”… vårt enskilt största svenska ekonomiska och sociala problem beror på stor invandring i kombination med misslyckad integration.”
Beskrivningen saknar inte fog. Det utbredda utanförskapet och den växande organiserade kriminaliteten har båda sin huvudsakliga förklaring i en migrations- och integrationspolitik som inte fungerat som politikerna hade tänkt sig.
Det är vidare en korrekt analys att Sverige för en relativt lång tid framöver kommer att behöva en stram invandringspolitik för att befintliga integrationsproblem ska kunna lösas utan att nya byggs.
Samtidigt finns det en hel del att orda om när det kommer till hur regeringen vill gå till väga när invandringspolitiken stramas åt.
Vissa punkter i Tidöavtalet tycks nästan ha som enda syfte att göra livet så surt som möjligt för asylsökande och andra utlänningar.
Bland annat vill regeringen införa en allmän skyldighet för myndigheter att till polisen ange personer som utan tillstånd bor i landet. Förslaget skulle effektivt göra livet än svårare för en redan extremt utsatt grupp och i praktiken lämna dem helt rättslösa.
Regeringen vill också kunna utvisa människor för så kallad ”bristande vandel” utan att de har begått något brott.
Exempelvis ska personer – till synes oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte – kunna utvisas om de prostituerar sig, vilket är ytterligare ett sätt på vilket regeringen avser att göra redan utsatta grupper än mer utsatta.
Avtalet innehåller också smått osmakliga skrivningar som att man avser utreda ”… förslag till författningsändringar och andra åtgärder som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter.”
Dessutom vill regeringen att asylsökande, under hela asylprocessen, ska befinna sig i så kallade transitcenter. Därmed begränsas deras rörelsefrihet kraftigt.
Det är uppenbart att regeringen med dessa förslag strävar efter att göra Sverige till ett så oattraktivt land som möjligt att söka asyl i – och därmed minimera antalet asylansökningar. Att göra det genom att asylsökanden blir så rättslösa som möjligt är dock en ovärdig väg att gå. En väg som samarbetets liberala partier inte borde acceptera.
Att minska ”pull-effekterna” till Sverige kan vara nödvändigt för att få ner antalet asylsökande. Men att göra det genom direkt repression riktad mot utlänningar och asylsökanden är inte fruktbart och riskerar dessutom i förlängningen att skada vårt rykte som rättssamhälle.
I brist på överenskommelser på EU-nivå borde regeringen söka samsyn i migrationsfrågorna bland EU-länderna för att undvika att Sverige bidrar till ett ”race-to-the-bottom” vad gäller asylsökandes rättigheter.
På så sätt kan vi minska invandringen till Sverige utan att på kuppen förlora vår värdighet och vårt anseende som anständigt land.