Det är långt kvar till nästa val. Nästan tre år, eller i alla fall två och ett halvt. Och opinionsmätningar är trots allt bara opinionsmätningar och kan förändras snabbt när verkligheten bryter in, skandaler uppdagas eller politiska förslag flyger. Samtidigt är det klokt av partierna att hålla koll på vad väljaropinionen tycks uppskatta och inte och vartåt det barkar från månad till månad.
Strax före jul kom Omnipolls senaste sammanvägning av fem stora opinionsmätningar. Det är ingen rolig läsning. I alla fall om man inte är socialdemokrat eller vänsterpartist. Socialdemokraterna ligger på nästan 36 procent. Betydligt högre än valresultatet. Vänsterpartiet på 8. Även det högt om man ser till hur det svajat för de före detta kommunisterna under lång tid. Sverigedemokraterna har även de ett starkare stöd än på valnatten, men samtidigt befinner sig den regering de backar upp och är beroende av för att få inflytande över den nationella politiken långt in i förtvivlans träsk. Något annat sätt går inte att beskriva siffrorna.
Både Liberalerna och Kristdemokraterna ligger idag under riksdagsspärren. Sämst går det för L som enligt mätningarna bara får 2,9 procent av väljarstödet. Moderaterna kämpar också i hård motvind. 16,8 procent är ungefär 10 procent lägre än Reinfeldts gäng fick. Skulle det vara val idag hade vänsterblocket enkelt kunnat bilda en majoritetsregering.
För borgerligheten borde detta vara en högt ljudande varningssignal. Det finns inget utrymme att fortsätta som man gjort sedan valet. Tveklöst har regerandet i en tid då svenskarna måste kämpa mot både inflation, kriminella gäng och elkris satt sina spår. Det är ingen enkel uppgift. Men det är knappast det enda skälet till att det ser så illa ut som det gör. Många av de som röstade på de blå partierna är uppenbart besvikna och känner sig lurade. De hade rimligtvis inte räknat med sådant som höjda energiskatter, kvarvarande amorteringskrav och en mängd svikna vallöften. Inte heller torde det för det stora flertalet kännas bekvämt med att regeringen ena dagen triangulerar mot SD och nästa mot MP. Miljöengagemang i all ära, inget parti som vill vara relevant i vår samtid kan ignorera det klimathot som förmörkar hela vår värld. Men att kopiera vänstersidans problemformulering liksom som dess lösningar med fler förbud, skattehöjningar och begränsningar är inte rätt väg att gå. Dessutom finns det helt uppenbart en gräns för hur kärvänlig man kan bli med ett parti som gör skillnad på människor, utmålar delar av befolkningen som ett hot mot samhället och i grunden är emot sådant som frihet, öppenhet och globalisering. De borgerliga väljarna tycks ha fått nog nu.
Regeringspartierna behöver inte återuppfinna hjulet för att stoppa den negativa utvecklingen. Däremot måste de hitta tillbaka till sina kärnvärden. Till de frågor som deras lojala väljare bryr sig allra mest om och litar på att de löser. Som en starkare arbetslinje, större frihet för enskilda, lägre skatter, ett bättre företagsklimat, en stark utbildningssektor och fungerande sjukvård.
Att resa sig ur träsket kommer att ta tid. Men det måste göras om vi inte vill att Magdalena Andersson återigen blir statsminister 2026. Två och ett halvt år går ofta fortare än man tror. Här finns ingen tid att spilla för regeringspartierna.