För inte särskilt länge sedan tillhörde torsken svenskarnas vanligaste vardagsmat. Men det var då. Numera är torsk i det närmaste lyx. Det beror på att bestånden minskat till följd av två saker; övergödning och framförallt: överfiske.

Från att ha funnits i stora mängder från norr till söder har torsken idag blivit rödlistad och riskerar att dö ut i Sverige. Det hårda fisketrycket och trålningen har skapat obalans i haven och de fiskar som finns kvar är betydligt mindre än tidigare. Upprepade studier visar att Östersjötorsken mår oerhört dåligt; den svälter, har hög dödlighet och är ofta drabbad av parasiter.

På västkusten har den kustnära torsken nästan helt försvunnit och länge trodde man att den var helt utrotad. För en tid sedan kunde dock forskare vid Göteborgs universitet genom dna-analyser visa att det finns ung kustlevande torsk kvar vid den svenska västkusten. Framförallt i de bohuslänska fjordarna. Samtidigt är det fortfarande svårt att hitta fullvuxna kusttorskar i Bohuslän.

Under det senaste decenniet har det vid ett flertal tillfällen fattats beslut om förbud att under långa perioder fiska torsk för såväl yrkes- som fritidsfiskare i både Östersjön, Öresund, Skagerrak och Kattegatt. I dagsläget förbjudet att bedriva riktat yrkesfiske efter torsk i hela Östersjön. Bara mindre bifångster tillåts.

Detta har dock retat upp yrkesfiskarna som vill se större kvoter. Den största branschorganisationen Swedish Pelagic Federation PO, Pelagikerna, representerar en överväldigande majoritet av den svenska fiskerinäringen. De sitter bland annat i Baltic Sea Advisory Council, BSAC, som fungerar som rådgivare åt EU-kommissionen när fiskekvoterna ska sättas. De senaste åren har organisationens företrädare vid ett flertal tillfällen röstat för större kvoter än vad som rekommenderats av det internationella havsforskningsrådet Ices. Inte bara av Östersjötorsk utan även av sill och strömming som även den är på tillbakagång. Man lobbar även för att fiskefartyg ska få tråla i områden i Östersjön som i dag är skyddade från trålfiske under våren och sommaren, då den hotade torsken leker där.

Pelgagikernanas vd, Anton Paulrud, motiverar det ökade fisket med att det är ett problem att beredningsfabrikerna tvingas stänga under delar av året (DN 31/7). Det är ett märkligt sätt att resonera. Överhuvudtaget är det ofattbart att stora delar av den svenska fiskeribranschen inte verkar förstå eller vilja inse hur allvarligt läget är och vad den slutgiltiga konsekvensen blir om man fortsätter det aggressiva industrifiske som pågått under de senaste decennierna. Ingen torsk. Ingen sill. Är det dit man vill komma? Långsiktigt förstöra för sin egen branschöverlevnad?

Forskare inom marinbiologi och experter på Havs- och vattenmyndigheten är överens. Den svenska torsken liksom sillen och strömmingen måste skyddas från överfiske och ges en möjlighet till återhämtning. Regeringen har till följd av detta tillsatt en utredning om eventuell utflyttning av trålgränsen för att skydda sillen och strömmingen. Förhoppningsvis kommer en sådan på plats inom en inte alltför avlägsen framtid.

Det är dessutom tydligt att regeringen måste gå ännu längre och stärka att såväl kontroller som sanktioner mot överfiske. Annars riskerar svensk torsk inte bara vara en lyx, utan snart ett avlägset minne.