Dan Sjöblom var nöjd.
Som generaldirektör för Post- och telestyrelsen (PTS) kunde han meddela att 1,6 miljarder kronor delats ut i bredbandsstöd under 2021.
Med det ska hela landet få tillgång till bredband med en hastighet på 100 megabit per sekund senast 2020. Men det målet når inte Sverige i år heller. Och inget tyder på att det långsiktiga målet om snabbt bredband 2025 ska nås.
Förvisso, menar PTS i årets uppföljning av regeringens bredbandsstrategi, kan marknadens investeringar och befintliga stödmedel nå nästan hela vägen fram. Men de sista procenten blir dyra.
Enligt PTS krävs investeringar på mellan 16 och 20 miljarder kronor för att uppfylla målet 2025. I årets budget, som ratades av riksdagen, satsade Socialdemokraterna och Miljöpartiet bara 500 miljoner.
För att råda bot på landets internetbrist beviljade PTS stöd till 428 projekt.
Det låter bra. Men räknat i kronor fick inte ens vart fjärde projekt pengar. Och enligt Dan Sjöblom gick stödet till 67 000 byggnader. Det betyder knappast hushåll. En majoritet av årets pott gick till företag.
Bara vartannat hushåll på landsbygden har i dag bredband.
De som står utan är sannolikt villiga att betala en fin slant för uppkopplingen. Men PTS fokuserar på projekt med lägst kostnad per byggnad. Det missar helt de betalningsvilliga som saknar bredband.
Och glesbefolkade områden är per definition platser med färre byggnader. Det höjer snittet för kostnaden per ansluten byggnad, vilket alltså nedprioriteras av PTS. Det skapar en geografisk skevhet.
Norrland beviljades 83 projekt av de totalt 428. Det är färre än Skåne och Västra Götaland tillsammans.
I snitt fick Norrland dock högre stöd per person, 450 kronor, än länen i Svealand och Götaland.
Det är bra att stödet når skogarnas, gruvornas och stålets län. Men även Halland, Värmland och Sörmland får väldigt lite stödpengar per invånare. Bredbandsstödet når inte de områden det är skapt för.
Allt är nu inte PTS fel. Myndigheten har ålagt regionerna att peka ut prioriterade byggnader för utbyggnad av bredband.
Dit hör dock inte fritidshus. Pandemins lärdomar om distansarbete och halvpermanenta utflyttningar till stugor har inte nått vare sig statliga eller regionala myndigheter.
Klyftan mellan stad och land är politiskt sprängstoff. Många partier säger sig vilja värna människorna utanför tätbefolkade områden.
Men med en regering och en nationell myndighet som styr mot något annat klingar löftena falskt.
Lands- och glesbygd förtjänar bättre än årliga besvikelser.