Att vara liberal är att vara kluven.

Ovanstående citat brukar tillskrivas Gunnar Helén, partiledare för Folkpartiet 1969–1975. Han hade rätt då, han har rätt nu och han kommer även fortsättningsvis att få rätt. Liberalerna är ett kluvet parti, befolkat av kluvna politiker och med kluvna väljare.

Det är bara att konstatera: det finns på förhand ingen liberal drömregering.

Vad som händer efter valet är en helt annan sak. Det kan mycket väl visa sig att nästa statsminister blir tvungen att söka andra ”blocköverskridande” lösningar, än de som cirkulerar veckan innan valet, för att få ihop ett regeringsunderlag.

Det är bara att konstatera: med sviktande opinionssiffror blev Liberalerna tvungna att välja sida.

Valet stod mellan att följa Magdalena Andersson (S) och Annie Lööf (C) vänsterut eller Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) högerut.

I grund och botten är Liberalerna ett borgerligt parti. Det får man inte glömma.

Som nyvald partiledare styrde Nyamko Sabuni den liberala skutan högerut. Efterträdaren Johan Pehrson må ha en starkare socialliberal profil, men någon kursändring blev det inte. Däremot har partiet presenterat diverse klokheter bland annat inom friskoleområdet.

Det fanns en tid när det fanns ett tydligt liberalt mittenalternativ i svensk politik. Stefan Löfven, som då var partiledare och statsminister förde Socialdemokraterna högerut, i liberal riktning, i hopp om att en gång för alla förpassa blockpolitikern till historiens skräphög.

Han fick med sig Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Men konstellationen höll inte.

Låt oss titta lite närmare på de två mest realistiska regeringsalternativen.

Lag Magdalena Andersson: Vänsterpartiet kräver ministerposter. Tveksamt, säger Socialdemokraterna. Uteslutet, säger Centerpartiet, som inte ens vill förhandla med Vänsterpartiet. Miljöpartiets språkrör Per Bolund vill att partiet ska sitta i en regering tillsammans med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet, och hänvisar till att det är partier med en gemensam värdegrund. Hur han nu kan få ihop det. Ta bara den synen på småföretagandet. En rödgrön villervalla väntar.

Lag Ulf Kristersson: Moderaterna och Kristdemokraterna har ännu inte bestämt sig vilken position Liberalerna ska få. Det är problematiskt. Än mer problematiskt är att Kristerssons eventuella regeringsunderlag vilar på stöd från Sverigedemokraterna, som faktiskt kan bli största parti till höger. Det är oklart vad SD egentligen vill göra med ett ökat inflytande, mer än att strama åt invandringspolitiken. Liberalernas position, till vänster i högerblocket, blir att efter bästa förmåga värna ett liberalt tankegods.

Att de liberalpartistiska väljarna röstar på Liberalerna är lika självklart som att de socialdemokratiska röstar på Socialdemokraterna och så vidare. Det är vartåt de liberala mittenväljarna går som blir det intressanta. Det kan komma att avgöra valet.

Samtidigt som inget av de två alternativen tycks särdeles lockande. Frågorna är fler än svaren i båda ”lagen”.

Det som den här gången gör det extra svårt för väljarna är att inget av regeringsalternativen lyckats presentera något gemensamt mer omfattande politiskt program.

Det finns en anledning till att både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson inte är tydligare än vad de är.

På högersidan finns Sverigedemokraterna. Vad de vill använda sitt inflytande till är oklart.

Ena dagen vill man som Socialdemokraterna ha höjd a-kassa och garantipension, för att nästa dag kräva en hårdför högerpolitik inom flera områden. Vad det däremot inte råder någon som helst tvekan om är deras åtstramningar i invandringspolitiken.

Men låt oss vara ärliga. Åtta år med Socialdemokraterna har inte gjort Sverige bättre. Arbetslösheten är fortfarande hög, inte minst inom vissa utsatta grupper, skolan brottas med problem, köerna till sjukvården har blivit längre, energipolitiken har mer eller mindre havererat.

Lägg därtill att skatteområdet behöver se över. Därmed inte sagt att de ska sänkas.

Takten på reformarbetet har helt enkelt inte levt upp till behovet.

Efter åtta år av socialdemokratisk förvaltning behövs det reformer. Sverige har inte råd med ytterligare en mandatperiod med politisk stagnation och avstannat reformarbete. När världen förändras duger det inte att stå bredvid, imponeras och titta på.

Högerblocket med populistiska/främlingsfientliga sverigedemokrater och konservativa moderater och kristdemokrater må vara skrämmande för borgerliga mittenväljare. Det är knappast en drömregering. Problemet är bara att alternativet är än mindre lockande.