Alla vägar bär till Rom.
Det är ett uttryck som blivit ett bevingat ord.
Var, när, hur och av vem det användes för första gången är höljt i dunkel. Vi vet heller inte hur det ska tolkas. Det kan ha med påvedömets makt att göra. Men det kan också syfta på det väl utbyggda vägnätet i det Romerska riket.
Romarna byggde vägar, underhöll vägar. På dem kunde de romerska härarna snabbt ta sig fram till oroshärdar. Från den bördiga landsbygden sändes livsmedel till Rom. Nyheter färdades längs vägarna. Det grävdes kanaler genom stora träsk.
Romarna insåg tidigt betydelsen av ett robust och kapacitetsstarkt transportsystem. Många av vägarna används än i dag, tusentals år senare, breddade eller som underlag för någon järnväg.
Om romarna kunde då.
Visst borde väl Sverige då kunna nu.
Men Sverige vill inte, kan inte. Trafikverket skyller på regeringen, på för små anslag. Både till vägar och till järnvägar.
I det inriktningsunderlag som ska ligga till grund för det fortsatta arbetet med den nationella transportplanen är Trafikverket tydligt: vi kan lappa och laga, men inte bygga nytt. Det finns det inte pengar till.
Så nu vill Trafikverket i ett första steg flytta fram trafikstarten mellan Umeå och Skellefteå till 2034. Den fortsatta sträckningen från Skellefteå till Luleå nämns överhuvudtaget inte.
Problematiskt tycker bland andra de båda landshövdingarna Helene Hellmark Knutsson (Västerbotten) och Lotta Finstorp (Norrbotten) i en debattartikel på norra.se (13/2 2021).
Låt oss vara tydliga: Socialdemokraterna har lovat att Norrbotniabanan ska byggas, från Umeå till Luleå. Senast i raden av antydningar i den riktningen kom från infrastrukturminister Tomas Eneroth (S). Se då till och gör det.
Det kunde ha stannat där. Vid Norrbotniabanan.
I en konflikt mellan behov och resurser, mellan satsningar på nytt och på gammalt – eller både och.
Men det gör det inte. Motsättningarna kan även appliceras på vägnätet.
Inte minst på landsbygdens vägnät. Inte minst på den västerbottniska landsbygdens vägnät.
I förra veckan arrangerade Transportföretagen och Lantbrukarnas riksförbund (LRF) ett digitalt seminarium om landsbygdens vägnät. Sammanfattningsvis kan man säga att stora delar av det inte håller ”romersk standard”.
Mer än var tionde väg är i så dåligt skick att det behövs både beläggningsunderhåll och en rekonstruerad vägkropp.
I rapporten ”Långsiktiga effekter av ett underfinansierat vägunderhåll” konstateras bland annat att den nuvarande vägunderhållsbudgeten inte räcker till för att ”upprätthålla vägnätets nuvarande standard”.
De högtrafikerade vägarna prioriteras, de lågtrafikerade prioriteras bort.
Det är enkel och logisk matematik. Därmed inte sagt att den är att föredra framför andra scenarios.
Hela Sverige ska leva, men hela Sverige ges inte samma förutsättningar.
Det kan handla om ett regionalt perspektiv. Men det kan också handla om den lilla samfällighetsföreningen som inte längre får bidrag till skötseln av den väg som många gles- och landsbygdsbor är beroende av.
Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) lyfte på seminariet fram regeringens senaste infrastrukturplan där 164 av 622 miljarder kronor går till vägarna.
Men bara 0,3 procent av budgeten, 500 miljoner kronor årligen mellan 2021 och 2023, går till underhåll av landsbygdsvägar. En indikation på hur (o)viktigt det är för Socialdemokraterna att hela Sverige ska leva.
Romarna byggde vägar i hela sitt välde, mätte dem och satte upp milstenar. De insåg vägarnas betydelse för ett hållbart samhälle. Den insikten borde delas av fler, inte minst den socialdemokratiskt ledda regeringen.