Renmarkskommittén, som tillsattes av den förra regeringen 2021 är en av de största och mest djupgående utredningarna som gjorts i vårt land. En bred expertgrupp och ett sekretariat bestående av fem hovrättsjurister har under de senaste två åren lagt ned tusentals timmar för att försöka reda ut hur man bäst löser de konfliktfrågor som ligger som en blöt filt över den svenska fjällvärlden.
En sådan fråga är den om hur marken ska användas. Samebyarnas rätt att hålla renar krockar såväl med jord- och skogsbruk och turism som med exploatörer som vill etablera sådant som metallbrytning och vindkraftsparker. Det första handlar om urfolks grundläggande rättigheter, senare viktiga samhällsintressen, nödvändiga för elektrifieringen av Sverige. Det finns också en stor oenighet om vem eller vilka som ska ha rätt att styra över småviltsjakt och fiske. De renägande samerna, alla samer eller staten?
Renmarkskommittén, som leds av Eric M Runesson, justitieråd vid Högsta domstolen, förväntas när de är klara att lämna förslag om en ny lag som ska ersätta den nuvarande rennäringslagen. Runesson är dock bekymrad och tvekar om man kommer att lyckas och om han kan sitta kvar. “Det är väl ett ställningstagande som regeringen får göra. Och jag behöver veta om det finns förutsättningar för ett meningsfullt arbete framöver. Det här är ju ett svårt arbete som du förstår, det är många konfliktlinjer som jag ska hantera som ordförande. Dessutom är arbetet sakligt svårt och väldigt betungande” säger han (DN 18/12).
Tidigare i år lämnade kommittén ett delbetänkande som ledde till stor upprördhet. Där föreslogs att samebyarna ska ha rätten att bestämma över jakt och fiske på statens marker, men samtidigt skyldighet att låta andra jaga och fiska, så länge det inte allvarligt stör renskötseln.
Bland kritiker finns både renägande samer som anser att de bör ha ensamrätt på jakt- och fiske och de tre Tidöpartierna M, KD och SD, vilka anser att staten ska råda över jakt och fiske på sin mark. En riksdagsmajoritet bestående av S, MP, V, C och L röstade dock för att delbetänkandet skulle skickas ut på remiss. Så har dock inte skett.
Liberalen Jakob Olofsgård, som sitter i kommittén, uttrycker i DN att han upplever att M, KD och SD vill stoppa hela utredningen genom att förhala den. Om så är fallet vore det mycket olyckligt. Det rör sig om svåra konflikter mellan juridik och politik. Men även om krockar mellan ekonomi, turism, infrastruktur och mänskliga rättigheter. Att hitta en väg framåt som kanske inte gör alla nöjda, men i alla fall mindre missnöjda är av högsta vikt. Kommitténs delbetänkande var ett steg i rätt riktning.
Samtidigt finns det naturligtvis skäl att ifrågasätta varför samebyarna har så stora fördelar i förhållande till andra samer och varför vissa släkter ska ges rättigheter som andra inte har, trots att de haft ren, jagat och fiskat lika länge. Eller varför sådant som skadar naturen – som att köra terrängfordon i känsliga naturmiljöer– ursäktas och tillåts för att den som framför fordonet har en viss etnicitet.
Skulle alla de timmar experterna lagt ned visa sig vore förgäves är det ett stort misslyckade. Det bör åligga både regeringen, dess samarbetsparti och samebyarna att agera vuxet och vara beredda att kompromissa. Sverige behöver en ny lagstiftning som reglerar markanvändningen i de nordligaste delarna av landet, vilken bygger på rättssäkerhet och tydlighet och inte på önsketänkande.