Svenskarna mår allt sämre. Vi äter allt mer antidepressiva läkemedel och diagnosinflationen skenar samtidigt som vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomsmottagningarna går på knäna. Bilden av den psykiska ohälsan i Sverige, och den delen av vården som är ansvarig för att behandla den, är allt annat än smickrande.
Det finns dock fog att nyansera bilden av den utbredda psykiska ohälsan något. Boken Olyckliga i Paradiset av psykiatrikern Christian Rück har två år på nacken, men många av insikterna håller än. Det finns ett problem med själva paraplybegreppet psykisk ohälsa, en kladdighet i begreppsbilden som uppstår när samma ord ska fånga både det lidandet, som är en fullständigt normal del av att vara människa och de besvär som man faktiskt behöver söka vård för – själens förkylningar och själens benbrott, för att låna Rücks terminologi. Att det ökade antalet diagnoser inte heller tycks matchas av ett mätbart ökat psykiskt lidande är en central insikt.
Att fler ändå söker psykiatrisk vård har troligen att göra med en i grunden sund utveckling: minskad stigmatisering. Att människor är redo att söka hjälp även vid mildare lidanden är inte bara negativt, för att tidigare generationer härdade ut behöver dagens människa inte göra det. Även om det går att peka på överdiagnostik och överbehandling är det inte nödvändigtvis lätt att stävja – vem ska bedöma vem som inte bör söka hjälp? Vem tar ansvar för den överhängande risken att underbehandling kan orsaka större skada än överbehandling?
Ett stort problem blir dock att det ökade söktrycket skapar en ohållbar situation för den redan pressade vården och bidrar till milslånga köer. Risken är även att det finns en orealistisk bild av vad vården kan hjälpa till med, att diagnostik och medicinering ska bli en snabb lösning på komplexa livsproblem.
I november rapporterade Sveriges Radio (17/11) att rekordmånga barn äter antidepressiva mediciner, det har blivit 3 gånger vanligare än för 15 år sedan. Att barn som verkligen behöver tabletter som stöd i sin behandling får dem är viktigt, men det finns anledning att tro att tabletterna bli en nödlösning för en vård som går på knäna. Personalbristen är enorm inom barn- och ungdomspsykiatrin, och att skriva ut medicin är en mindre tidskrävande åtgärd än att erbjuda samtalsterapi.
En annan nödlösning som används mot barn, och som riskerar att i värsta fall bli rent traumatiserande, är bältning inom ätstörningsvården. Uppdrag Granskning (7/12) har visat hur den kontroversiella metoden både överanvänds och används på sätt som är olagliga – i programmet säger en av ungdomarna att hon "aldrig kommer bli hel" efter att ha utsatts ett trettiotal gånger under två månader. Journaler visar också hur beslut om bältning fattats på förhand trots att det bara ska användas som en sista utväg.
Det behövs en diskussion om hur personalbristen och resursbristen påverkar vårdens kvalitet. Psykiatrin kommer behöva ökade anslag, för att klara det ökade söktrycket. Alternativt får fler patienter söka sig till privata mottagningar. Mer personal kommer behövas för att vården ska slippa hemfalla åt behandlingar som i bästa fall är mindre effektiva, och i värsta fall kan skada patienten mer. Situationen är inte ny, vad som vore nytt är om 2023 blir ett år där politiska beslut leder till en bestående förändring.