I Svenska Dagbladet (8/10 2022) vittnar Lydia Sandgren, som förutom Augustprisvinnande författare – Årets skönlitterära bok 2020: Samlade verk – även är praktiserande psykolog, inifrån psykiatrin.
Problembilden är mångfacetterad och idealscenariot – där patienten med hjälp av psykoterapi, kanske i kombination med medicinering, långsamt får rätsida på sitt liv – är sällsynt.
I stället tillbringar många lång tid på väntelistor, testar medicin som inte fungerar, upplever att terapin inte ger annat än tillfällig lindring, uteblir från besök och skrivs därför ut. Kanske för att senare återkomma för att påbörja samma vårdkarusell igen.
Svårbehandlade patienter remitteras ofta fram och tillbaka när ingen mottagning vill ta ansvar.
Lydia Sandgren beskriver en vård som inte dimensionerats om för att klara dagens högre söktryck. Trots att mottagningen hon arbetar på har dubbelt så många patienter som 2014 har inte personalen ökat i samma takt.
Att personalen i det läget inte har tid att ge patienterna vad de i många fall efterfrågar – ett öra som lyssnar, någon att samtala med – är lätt att förstå. Samtidigt pågår ett begreppsförfall i den allmänna debatten där psykiatriska diagnoser blivit allmängods och luddiga där begrepp som ”psykisk ohälsa” buntar ihop olikartade former av smärta under ett paraply så brett att det blir närmast meningslöst.
Lydia Sandgrens text är en fullödig beskrivning av problemet. Frågan är bara vad som går att göra åt det.
I en debattartikel i Dagens Medicin (10/10 2022) manar psykologen Lennart Lundin, vice ordförande i Schizofreniförbundet, Sverige att hämta inspiration från Danmark. Svenska satsningar på psykiatrin har ofta varit spretiga, sporadiska och kortvariga, medan den danska upprustningen tar ett helhetsgrepp på problemen.
I Danmarks plan för de kommande tio åren ingår att prioritera de svårast sjuka, de som löpt störst risk att ”falla mellan stolarna”.
Det ingår även satsningar på socialpsykiatri, arbete mot stigmatiseringen av psykisk sjukdom, utökat stöd för boende och sysselsättning och bättre samordning av olika insatser. På samma sätt som i Sverige har det varit ett problem att den som är allvarligt sjuk ofta förväntas ta ett orimligt stort ansvar för den egna vårdkedjan.
Att många individer i dag snurrar runt i psykiatrins vårdkarusell, utan att få den hjälp de behöver, är ett enormt svek.
Psykvården behöver stärkas med mer genomtänkta reformer än med ökade statsbidrag. Att hämta inspiration på andra sidan sundet vore ett lämpligt första steg.