Medan riksdagspartierna kämpar om landsbygdens väljare, bland dem återfinns lantbrukarna, kämpar lantbrukarna för sin överlevnad.
I varje fall om man får tro lantbrukarna själva och LRF, deras mäktiga intresseorganisation. Och varför skulle man inte göra det.
Kort och koncist handlar det om att lantbrukarnas inkomster inte skenat i samma takt som utgifterna.
Johan Borg bedriver lammuppfödning i Skattungbyn, drygt en mil nordost om Orsa i Dalarna. Han får stå som mall för lantbrukarnas problem. Till SVT Dalarna (31/1 2022) säger han: ”Om priset för lammkött har ökat med 25 procent så har dieselpriset ökat med 100 sedan jag startade. Det blir aldrig någon jämvikt i vågskålen.”
Det är en bild som delas av Lotta Folkesson, ordförande för LRF Västerbotten: ”Västerbottens lantbrukare har det tufft, lika tufft som andra lantbrukare. Vi har samma kostnadsexplosion här som i andra delar av landet.”
I november förra året hade priserna på för lantbruket viktiga insatsvaror – som diesel, foder, kvävegödsel och el – ökat med 4,1 miljarder kronor på årsbasis. Men det skulle inte räcka med det. Sedan dess har kostnaderna stigit med ytterligare drygt 1,5 miljarder kronor. Nu beräknas lantbrukets kostnadsökningar på årsbasis till 5,7 miljarder kronor.
Läget är så pass kritiskt att allt fler svenska lantbrukare funderar på om de över huvud taget har råd att producera mat. De vill inte behöva stå på gårdsplan och diskutera om de ska lägga marken i träda eller avstå från hållbara investeringar.
Men det är inte bara svenska lantbrukare som drabbats av skenande kostnader.
Samtidigt som vi står med ena benet i en klimatkris, är vi på väg in i en begynnande global matkris.
Kostnaderna för att producera mat har fullständigt exploderat den senaste tiden, konstaterar Palle Borgström, lantbrukare i Kilanda nordost om Göteborg och förbundsordförande i LRF, i en debattartikel i Aftonbladet (9/11 2021).
Men det är inte bara kostnadskurvan som pekar åt fel håll. Det gör även kurvan som beskriver antalet jordbruksföretag.
I juni 2020 fanns det enligt Jordbruksverket 58 719 jordbruksföretag. Det är en minskning med knappt sju procent sedan 2016 och 39 procent sedan 1990. Samtidigt som man ska vara medveten om att jordbruken blivit större och större i takt med att de blivit färre.
Även vad gäller demografin pekar statistikens kurvor åt fel håll. Var tredje jordbruksföretagare, som drev enskild firma 2020, var 65 år eller äldre. En ökning jämfört med 2016.
Till detta ska läggas att svenskt lantbruk länge brottats med lönsamhetsproblem. Svenska konsumenter har inte i tillräckligt hög utsträckning lockats av allt fagert tal om världens mest djurvänliga och klimatsmarta lantbruk. Vissa har gjort det, men långtifrån alla.
Det är kanske inte så konstigt att åtta av tio lantbrukare svarar att kostnadskrisen påverkat verksamheten negativt, att fyra av tio räknar med att minska sin verksamhet under året och att en av fyra redan gjort det.
Allt enligt en färsk enkätundersökning från Lantbrukarnas Riksförbund.
I Västerbotten har antalet lantbruksföretagare minskat under en lång rad av år. När ljuset äntligen började skönjas i slutet av tunneln, när generationsväxlingar på ”gården” gjorde att lantbruksföretagen kunde leva vidare, att de inte lades ner, kom kostnadskrisen.
Nu är det ingen som riktigt vet vad som kommer att hända. Varken lokalt, regionalt eller nationellt.
Jo, en sak vet vi. När kostnaderna ökar, utan att det efter flera magra år finns några ekonomiska marginaler, sparpengar att ta till, när ekonomin inte längre går ihop, minskar den svenska livsmedelsproduktionen.
Vi blir beroende av att importera allt mer från länder där maten producerats på ett mindre hållbart sätt.
Vi vet också att om konsumenterna inte vill betala för de ökade kostnaderna kan det i förlängningen leda till nerlagda lantbruk.
Vilket i sin tur innebär att den svenska självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker, tvärtemot allehanda livsmedelsstrategier med inriktning på att öka livsmedelsproduktionen. Vilket är nog så viktigt i tider av geopolitisk oro och geopolitiska spänningar.
Förhoppningsvis väljer den socialdemokratiska regeringen att öppna krisplånboken och stödja ännu en bransch i kris.
Det hade inte varit orimligt med tanke på att den socialdemokratiskt ledda regeringen 2020 beslutade att livsmedelsproduktionen ska klassas som samhällsviktig. Det gör även bland annat sjukvården.
Om svenska lantbrukare ska kunna bidra till en långsiktig livsmedelsförsörjning måste de ha fungerande förutsättningar.