Vi lägger mycket tid, pengar och resurser på utbildning.

Utbildning har visat sig leda till lägre brottslighet, högre arbetsproduktivitet och bättre integration.

Det gör det lätt att förstå varför Socialdemokraterna vill göra gymnasiet obligatoriskt och varför man i de senaste budgetsatsningarna inom utbildning främst satsar på den högre utbildningen.

Men politik handlar om prioriteringar och den här typen av prioriteringar är fel.

Utrikes födda och de med låg socioekonomisk bakgrund klarar sig sämre i skolan. Vill man förbättra förutsättningarna för dessa långsiktigt måste man också våga satsa långsiktigt.

I en nyligen utkommen rapport från tankesmedjan SNS slår tre nationalekonomer fast att ju tidigare insatser i barns utbildning, desto större blir effekterna senare i livet.

Det är viktigare med utökad skolplikt för yngre barn än för 16-åringar, menar rapportförfattarna.

Det här har länge varit väl känt bland forskare inom både psykologi och nationalekonomi.

Där talar man om känsliga och kritiska perioder i ett barns uppväxt.

Känsliga perioder innebär att om ett barn inte tillskansat sig vissa färdigheter under just den perioden sjunker sannolikheten markant att man någonsin kommer att göra det.

Kritiska perioder, å andra sidan, är enda chansen att ta till sig en viss färdighet.

Här nämns ofta språk: den kritiska perioden för att lära sig ett andraspråk utan brytning anses vara de första 12 till 17 åren, medan en avgörande period för att utveckla sitt modersmål är de 18 första månaderna.

Insatser för barn under de första fem åren är avgörande och ger tydliga positiva resultat senare i livet.

Vad har då detta för implikation för utformningen av politiken?

För samma pengar får man större effekter ju tidigare man sätter in dem.

Trots det fokuserar debatten ofta på obligatoriskt gymnasium, fler högskoleplatser och fler vägar in på universitet, i stället för att satsa på förskolan och de första åren i grundskolan.

Hur kommer det sig? Tyvärr präglas politik av att man vill ha snabba lösningar – även när sådana inte finns.

Långsiktiga effekter, hur stora och/eller positiva de än må vara, är svårare att spåra tillbaka till ett enskilt partis eller regerings politik och alltså svårare att ta åt sig äran för.

Konsekvensen för skattebetalare och medborgare blir en kortsiktig politik.

Vi lägger tid, pengar och resurser på utbildning i Sverige. Men inte alltid av rätt skäl.