Den redan på förhand omdiskuterade SVT-dokumentären SD-bögar sätter fingret på något viktigt – att HBTQ och Pride inte bara handlar om sexualitet, utan även om gemenskap. Mot slutet av det sista avsnittet reflekterar programledaren Erik Galli om en homosexuell gemenskap som försvagats, vilket gjort att han kunnat missa den framväxande homonationalismen.
Gayklubbarna och andra mötesplatser för HBTQ-personer blir färre. Det finns flera anledningar till det. Dels att acceptansen i samhället blivit större, vilket gjort behovet av egna vattenhål mindre. Även tillgången till dejtingappar bidrar, genom att göra det lättare att träffa andra homosexuella utan att behöva söka sig till större sammanhang.
Troligen också – men det tas inte upp i dokumentären – att det är lätt att förenas kring ett gemensamt mål, såsom att kämpa för rättigheter och allmän acceptans. Idag är många av de viktigaste striderna redan vunna, vilket gör det svårare att enas kring politisk kamp. När motståndet utifrån är mindre blir att vara homosexuell mindre av en gemensam nämnare.
Sedan ska inte forna tiders homogenitet överdrivas. Det har förstås alltid funnits homosexuella med alla möjliga typer av åsikter. Dragartisten Robert Fux berättar exempelvis om några som delade ut flygblad med anti-muslimska budskap utanför en gayklubb redan 2007. Återkommande från dokumentärens intervjuobjekt – förutom Bulletin-skribeten Luai Ahmed, Johan Nissinen, som numera är europaparlamentariker för SD även mer excentriska figurer som Lady MAGA, en amerikansk drag queen som stöttar Donald Trump – är en känsla av att kanske inte riktigt vara välkommen i Pride-gemenskapen på grund av sina åsikter.
Pride kritiseras ofta i SD-kretsar för att vara vänstervridet. Och samtidigt som det går att förstå att folk värderar sina åsikter olika och att den egna identiteten inte alltid behöver överordnas andra frågor, finns det förstås en krock mellan att vara Sverigedemokrat och bög – eftersom Sverigedemokraterna upprepade gånger röstat mot HBTQ-personers intressen och rättigheter, och ledande företrädare gjort smaklösa och sårande uttalanden om Pride och HBTQ.
Att SD-bögarna inte skräms bort från partiet av sådana uttalanden beror kanske på att de inte tycks identifiera sig med Pride-gemenskapen som ofta är måltavlan. För det är gemenskapen som attackeras, oftare än rätten att älska vem man vill. Men det blir inte mindre homofobt för det.
Utöver rätten att älska vem man vill behöver även de små HBTQ-gemenskaperna försvaras. För de är hotade idag. RFSL sammanställde 2021 hot och våld som företrädare utsatts för och vandaliseringar av föreningens lokaler. Det handlade om 66 incidenter under en fyraårsperiod. I år var RFSL och föreningen Transammans tvungna att ställa in ett transkollo för barn, på grund av en hotbild som gjorde att man inte kunde garantera säkerheten (Expo 5/6).
Det handlar om gemenskap. Om att få värna och leva ut HBTQ-rörelsens historia och traditioner. Om att inte tvingas leva som det straighta majoritetsamhället. Om att bara få finnas tillsammans och stärkas av att utbyta gemensamma erfarenheter. Saker som borde vara självklarheter i ett öppet och tolerant samhälle, men inte är det idag.