I en ny granskning från Riksrevisionen fastslås att statliga aktörer, alltså myndigheter och regeringar, har genomfört åtgärder i elsystemet på ett sätt som inte är tillräckligt effektivt utifrån de mål som finns inom energipolitiken. 

I granskningen har man tittat på fem av de politiska beslut som har haft störst påverkan på elsystemet de senaste åren. En slutsats revisionen drar är att en majoritet av dessa beslut har tagits utan tillräckliga konsekvensanalyser – inte minst när det kommer till hur besluten skulle kunna påverka elförsörjningen. 

Ett exempel som rapporten lyfter är den rödgröna regeringens höjning av effektskatten 2015, alltså den beskattning som fungerade som en punktbeskattning på kärnkraft. Man beskriver höjningen av skatten som utförd på oklar grund och i strid med den kunskap som då fanns. 

Tillsammans med redan befintliga skatter och låga elpriser blev effektskatten en bidragande orsak till att kärnkraftsreaktorer stängdes. Därmed blev även transmissionsnätet försvagat då kärnkraften har systemeffekter på elnätet. 

De bristande konsekvensanalyserna beror enligt Riksrevisionen inte på att kunskapen har saknats, utan på att besluten rörande kärnkraften varit resultat av politiska överenskommelser. 

Av allt att döma verkar det alltså som att politisk vilja tillåtits stå över de faktiska konsekvenser som kan uppstå av förändringar i elsystemet.

Att politiska beslut har tagits snarare på ideologisk basis än på saklig grund, kommer för den som följt energidebatten de senaste åren, kanske inte som en överraskning. Att det i sin tur har drabbat såväl hushåll som företag hårt är både sorgligt och klandervärt. 

Förhoppningsvis kan det som pågått under 2000-talet bli en lärdom. 

Välvilja, utopier och visioner kan aldrig värderas högre än det de resulterar i. Att lägga ned kärnkraft av ideologiska skäl, för att några år senare tvingas att dras med höga elpriser är dålig politik, oavsett hur väl man menade där och då. Bakom varje politiskt beslut måste målkonflikter ställas mot varandra och beslutens utfall måste tänkas igenom, annars slår verkligheten snart till. 

Extra beklagliga blir de energipolitiska besluten, och konsekvenserna av dem, om man tänker tillbaka på den senaste valrörelsen. En av de stora frågorna var de höga elpriserna. Priser som i sin tur satte press på politiker att på ett eller annat sätt hjälpa hushållen och företagen ur den ekonomiska knipan. Därmed blev också frågan om elstöd ett av den nu sittande regeringens stora löften. 

Det kan ha varit så att frågan om elstöd tryckte bort andra frågor från den politiska dagordningen. Med höga elpriser uppstod ytterligare en plånboksfråga som skulle lösas här och nu, detta istället för att låta valet handla om strukturella förändringar. 

Det “gröna” motståndet som funnits mot kärnkraft har dessutom försvårat den elektrifiering som nu är mer nödvändig än någonsin. När industrier och nya företag, runt om i landet, ofta genom intensiv elanvändning försöker hitta sätt att komma ifrån fossilberoendet, är resultatet av beslut som effektskatten ett sänke.

Förhoppningsvis blir Riksrevisionens allvarliga kritik i framtiden en påminnelse om vikten av att faktiskt fundera på utfallet av politiska beslut, snarare att bara utgå från ideologisk övertygelse.