Det sägs att statsminister Stefan Löfven (S) är en principfast man.
En av hans principer är att det största partiet i det största politiska blocket ska bilda regering.
För att bilda en socialdemokratiskt ledd, rödgrön regering var Stefan Löfven därför beredd att göra långtgående liberala eftergifter: en reformering av Lagen om anställningsskydd (LAS), fri hyressättning vid nybyggnation och ett utvidgat RUT-avdrag.
Med lite mer än ett år kvar till valet har kvartetten bakom Januariavtalet – Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet – sprängts, blivit en trio. Liberalerna har bestämt sig för att hoppa av samarbetet efter nästa val.
En förflyttning högerut som innebär att Liberalerna riskerar att förlora sin själ, de sista socialliberala spillrorna.
Med lite mer än ett år kvar till valet pågår det en febril politisk positionering. En äktenskapsmäklare hade haft fullt upp.
Just nu är det väldigt mycket vill, vill inte.
Ett exempel:
Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi kan tänka sig att regera med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Samtidigt som Centerledaren Annie Lööf (tack och lov) inte vill samarbeta med ”ytterkanterna i svensk politik”, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.
Däremot kan Annie Lööf kan tänka sig ett brett samarbete, där Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de fyra tidigare Allianspartierna ingår. Men den idén sågas av Märta Stenevi: För stora politiska meningsskiljaktigheter.
Tänkbara kombinationer och teoretiskt möjliga (och omöjliga) konstellationer presenteras och förkastas.
Med lite mer än ett år kvar till valet börjar det bli hög tid att fundera på vad som är politiskt möjligt, och vad som inte är det.
Socialdemokrater och liberaler kan samarbeta. Det har Januariavtalet visat.
Men det har också visat svagheten med långtgående samarbeten över gamla politiska blockgränser. Januariavtalet är och förblir ett konvenansäktenskap, som ingicks av rent rationella skäl i stället för av kärlek, en spirande romans mellan liberaler och socialdemokrater.
Vilket Liberalernas avhopp, partiets anslutning till det nya högerblocket bevisar. Det blocket tycks redan ha hittat varandra.
Oavsett vilken gruppering, rödgrön eller blåbrun, oberoende av vilken kombination av partier som ska styra Sverige efter valet 2022, är en sak helt klar. Det kommer att krävas ideologiska uppoffringar och samarbeten med i grunden politiska meningsmotståndare för att återstarten av Sverige, efter coronapandemin, ska bli ytterligare en svensk framgångssaga.