I förra veckan (23/8 2022) arrangerades Äldreriksdagen med representanter från riksdagens alla partier.
Äldreriksdagen är en årligt återkommande debatt arrangerad av landets största pensionärsorganisationer. På dagordningen i år stod pensioner, äldreomsorg och så kallad ålderism, det vill säga en skev syn på äldre.
Pensionssystemet är en ödesfråga som generellt sett tar alldeles för liten plats i det politiska samtalet.
I samband med statsministeromröstningen i slutet av förra året fick det emellertid mer uppmärksamhet än vanligt. Vänsterpartiet ställde då krav på att ett så kallat garantitillägg, ett bidrag på upp till 1 000 kronor, riktat till dem med lägst pensioner, skulle införas för att Vänsterpartiet skulle släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Ett krav som man sedermera fick igenom.
Höjda pensioner för de sämst ställda klingar bra i de flestas öron. Inte att undra på att Socialdemokraternas representant i debatten, socialminister Lena Hallengren (S), använde detta som skäl för kritik mot de borgerliga partier som röstade emot förslaget.
Problemet med reformen är att den minskar incitamenten att tjäna ihop till sin egen pension.
I och med implementeringen skiljer numera bara 1 700 kronors i pension mellan den som jobbat ihop till en pension om 18 000 kronor och den som inte jobbat en enda dag i hela sitt liv.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar aviserade dessutom att garantitillägget ska höjas ytterligare: ”Det räcker inte med 1 000 kronor”.
Skulle det förverkligas kommer det överhuvudtaget inte att spela någon roll om man arbetat för en relativt låg lön under ett yrkesliv eller om man inte arbetat alls.
Vänsterpartiet vill för övrigt, tillsammans med Sverigedemokraterna, lägga ner pensionsgruppen, den parlamentariska grupp som är avsedd att skapa långsiktig blocköverskridande samsyn i pensionsfrågorna.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna värderar pensionsfrågorna högt. Detta i kombination med att det praktiskt taget är säkert att ett av partierna kommer att ingå i regeringsunderlaget efter valet i höst gör risken överhängande att nya reformer, som skadar långsiktigheten och grundprinciperna i pensionssystemet, kommer att behövas för att blidka dessa partier under nästa mandatperiod.
Samtidigt som oroväckande förslag, som det som Vänsterpartiet lanserade, hamnade centrala men politiskt känsliga frågor om pensionssystemet i skymundan under tisdagens debatt.
Den demografiska utvecklingen, med en befolkning som lever allt längre, samtidigt som födslarna planar ut, börjar successivt leda till ett läge där allt färre ska försörja allt fler.
Pensionsåldern kommer att behöva höjas med flera år och den yngre generationens pensioner kommer i betydligt större omfattning att behöva finansieras med eget ihoptjänat kapital.
I stället för höjd pensionsålder var det på Äldreriksdagen tal om hur fler yrkesgrupper ska kunna gå i pension tidigare.
Liksom dagens ”fattigpensionärer” har vaggats in i tron att de inte kommer att behöva leva sparsamt på ålderns höst, även utan egna omfattande arbetsprestationer, riskerar morgondagens pensionärer att gå en liknande situation till mötes om man lyssnar på partiernas retorik.
Ett sådant svek måste till varje pris undvikas.