Personal- och kompetensförsörjningen är en ödesfråga.
Det var kommunfullmäktiges åtta partier rörande överens om när Norran i förra veckan (1/9 2022) anordnade en lokal ”partiledardebatt”.
Över hela landet behövs det undersköterskor, förskollärare och poliser, ingenjörer, systemutvecklare och elektriker. Hälso- och sjukvården formligen skriker efter mer vårdpersonal, framför allt sjuksköterskor.
Under årets åtta första månader har över 103 000 jobb för sjuksköterskor publicerats i Arbetsförmedlingens platsbank. Det är nästan 37 000 fler än under samma period förra året, och det högsta antalet på minst tio år. (SVT 6/8 2022)
Konkurrensen om arbetskraften är redan stor, och den kommer att bli än större. Kommunerna konkurrerar med varandra, med regionerna och med det privata näringslivet. Regionerna konkurrerar med andra regioner, företag med andra företag, och så vidare.
Personalbristen har tvingat fram nödlösningar. Ett fåtal har fungerat bra, många sämre, de flesta inte alls.
Det här är en utveckling som politikerna självklart sett komma. Men antingen har man gjort för lite, ingenting, eller helt enkelt fel saker.
Så nu sitter man där, mitt i ”skiten”, med skyhöga kostnader för hyrpersonal, med skyhöga kostnader för att sommarschemat ska gå ihop – självklart ska de som ställer upp för sin arbetsgivare belönas – med allt färre vårdplatser och med en utarbetad personal.
Som till slut ledsnar, säger upp sig och söker sig till andra jobb.
Det är faktiskt lite synd om dagens politiker inom vård och omsorg som ska ”städa upp” efter de fadäser som gårdagens stod för.
Ställt på sin yttersta spets: Finns det utrymme för gamla och sjuka i morgondagens samhälle?
Svaret är lika enkelt som det är självklart: Det måste det finnas.
Men då måste det också finnas personal som vill ta hand om de som är gamla och sjuka. Som väljer vården framför fabriksgolvet.
Med bara några få dagar kvar till valet avlöser presskonferenserna, reformförslagen och utspelen varandra.
Bland mycket annat: Socialdemokraterna berättar hur de vill minska den psykiska ohälsan bland barn och unga, KD-ledaren Ebba Busch håller torgmöte i Stockholm och Centerpartiet föreslår att vissa arbetsgivaravgifter ska halveras.
På det lokala planet, i Skellefteå, ville företrädare för Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna skaka hand med LO Skellefteå och Kommunal i Skellefteå. Med målet att kommunen ska bli en attraktiv arbetsgivare. Och hur det ska gå till.
Men av denna ”oheliga allians” blev noll och intet. LO och Kommunal lovordade visserligen initiativet och presenterade ett förhandlingsunderlag. Men de var inte beredda att skaka hand och bad att få återkomma efter valet.
Kanske inte så märkligt med tanke på de starka band och alla de handslag som ägt rum mellan LO och Socialdemokraterna.
Enligt Timbros Adam Danieli uppgår till exempel LO:s direkta och indirekta stöd till Socialdemokraterna under årets valrörelse till 90 miljoner kronor. Samtidigt får man inte glömma att LO-facken och den borgerliga alliansen i mångt och mycket delar synen på Skellefteå kommun som en arbetsgivare med en betydande förbättringspotential.
Det har skrivits spaltkilometrar om problemen. Vill man spetsa till det kan man konstatera att det i grund och botten handlar om något så enkelt som löner och rast, om att alltför få ansvariga – inte minst inom vården och omsorgen – testat metoden att lyssna på personalen.
Den nya generationens vårdpersonal accepterar inte dagens villkor, medan många av de äldre gett upp, sagt upp sig, bytt karriär.
Egentligen är det väldigt enkelt: trivs du på jobbet berättar du för vänner och bekanta att du gör det. Trivs du på jobbet så rekommenderar du vänner och bekanta att söka sig till – i det här fallet – vården och omsorgen.
Gång efter annan har kommunfullmäktige diskuterat Skellefteå kommun som arbetsgivare. Gång på gång har oppositionen anklagat majoriteten för att ingenting göra. Gång på gång har majoriteten sagt att det gör man visst, och anklagat oppositionen för att göra problemen större än vad de egentligen är.
Men medan politiken argumenterar om vilken verklighetsbild som är den rätta, och vilka åtgärder som behövs, säger vårdpersonal upp sig, om inte på löpande band så näst därintill. Förra året lämnade till exempel 176 medarbetare kommunens äldreomsorg.
Politiker debatterar gärna effektiviseringar och privatiseringar samtidigt som vårdens och omsorgens största problem finns rakt framför näsan på dem – det problemet stavas personalpolitik.