Politik, det är att vilja något, sa Olof Palme.
Vi måste ge honom rätt. Politik är att vilja. Vilket inte minst visar sig ett valår. Då är det många politiker och politiska partier som vill.
Några färska exempel: Socialdemokraterna vill ha 10 000 fler polisanställda till 2024, Vänsterpartiet går till val på välfärdssatsningar som motsvarar 100 000 fler anställda. Regionpolitikerna vill ha mer sjukvårdpersonal och kommunpolitikerna vill ha fler lärare, fler anställda inom den kommunala vården och omsorgen.
Lägg därtill konkurrens om arbetskraften från det privata näringslivet och en demografisk utveckling med en åldrande befolkningen.
Frågan är var alla de anställningsbara människorna finns, de som politikerna hoppas finns.
Vill man hårdra och generalisera kan man säga att miljonerna regnar över vakanta tjänster i offentlig verksamhet som det inte finns nog med människor för att kunna tillsätta. Framtiden ser dyster ut. Alla är medvetna om problemen inom vården, skolan och omsorgen. Men hittills har ingen politiker, inget parti kunnat svara på frågan hur krisen ska lösas.
Vilket egentligen inte är så konstigt. För det finns ingen kortsiktig lösning. Förutom att kommunerna och regionerna konkurrerar med varandra om den personal som finns med hjälp av löner, arbetstider, arbetsvillkor och karriärmöjligheter.
Det finns de som menar att kommuner och regioner redan börjat ”kannibalisera” och ”parasitera” på varandra.
Dagens politiker får efter bästa förmåga ”sopa upp” efter gårdagens. Med facit i hand borde ett och annat ha gjorts annorlunda.
Personalproblematiken inom offentlig sektor är ingenting som löften om några extra miljoner i en valrörelse löser.
Väljarna har insett det självklara. Det borde också politikerna göra.
I tisdags (23/8 2022) blev statsminister Magdalena Andersson (S) intervjuad av Anders Holmberg och Camilla Kvartoft i SVT:s ”Utfrågningen”. Det blir allt tydligare att Socialdemokraternas svaga punkt är brottsligheten.
Utöver det fick tv-tittarna ett typiskt politikersvar när köerna till sjukvården diskuterades. Programledarna jämförde köerna i Region Västerbotten med köerna i Region Stockholm. Den jämförelsen föll inte ut till Region Västerbottens fördel.
Varvid Magdalena Andersson konstaterade: Det är tydligt att det behövs fler läkare i Västerbotten.
Det har hon förvisso alldeles rätt i. Men hur de ska rekryteras framkom inte. Ett klassiskt icke-svar.
Väljarna är inte dumma, brukar det heta. Det är inte politikerna heller. Därför hade det till exempel varit bra om Nooshi Dadgostar (V) kunde berätta hur partiets välfärdssatsning ska lösas sett till den personal som inte finns.
Förtroendet för politikens förmåga att lösa samhällsproblemen har fått sig allehanda törnar. Den senaste mandatperiodens dramatiska händelseutveckling riskerar att ha minskat förtroendet för politikerna och för demokratin.
Politik, det är att vilja något, sa Olof Palme.
Men det räcker inte med att vilja. Den måste också kunna verbaliseras och konkretiseras.
Frågan kvarstår med bara några få veckor fram till valdagen: Hur ska den akuta personalproblematiken lösas?
En nationell huggsexa om personalen är ingen lösning.
Det är heller ingen lösning att vart fjärde år lova guld och gröna skogar. Politikerna måste, på ett helt annat sätt än i dag, ta på sig ansvaret att leda och lära. Göra klart att våra gemensamma resurser är begränsade. Inte minst vad gäller personal.