I Tidöavtalet återfinns en ambitiös reformagenda inom skatteområdet, byggd på de löften som gavs medborgarna innan valet. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna kom överens om att under innevarande mandatperiod minska skattetrycket för både enskilda och företag. Bland annat genom lägre skatt för låg- och medelinkomsttagare, som ett sätt att göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete. Även sänkt skatt på pensionsinkomster och sparande utlovades. Något som är rimliga och självklara prioriteringar för en borgerlig regering.
Att regeringen inför förhandlingarna om höstens budget aviserat en rad skattesänkningar är därför inte särskilt överraskande. Finansdepartementet har skickat ut förslag på remiss vilka bland annat innefattar en förstärkning av det ordinarie jobbskatteavdraget och det så kallade jobbskatteavdraget för äldre med totalt 8,7 miljarder kronor. Dessutom vill man sänka skatten för pensionärer med totalt 1,82 miljarder kronor.
Gott så. Sverige har, om än inte världens högsta skatter, så bland världens högsta. Högre än våra nordiska grannländer. Trots att Alliansregeingen bidrog till att lätta bördan något har decennier av socialdemokrati gjort att det snarast ses som en naturlag att allt och alla ska beskattas i så hög omfattning som möjligt.
Även hos Liberalerna tydligen. Häromdagen gick Liberalernas partiledare, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson, ut med att hans ambition är att istället för att sänka skatter, sjösätta ett stort utbildningspaket. Enligt Pehrson finns det mycket lite utrymme för sänkning av inkomstskatten under 2024.
“För Liberalerna är det viktigt att i ett svårt ekonomiskt läge där vi ser mycket nära förestående ökningar av arbetslösheten, inte minst enligt Konjunkturinstitutets senaste prognos, så måste vi fokusera stenhårt på utbildning” säger Pehrson (SR 27/6).
Liberalerna vill alltså att mer pengar ska gå till skolan. Till läroböcker, speciallärare, yrkeshögskolor och vuxenutbildning. Det är svårt att ha invändningar mot att sådant behövs. Att den svenska skolan skriker efter mer böcker och fler speciallärare är ett faktum. Samtidigt handlar skolans problematiska situation inte endast om resursbrist utan om felaktiga och märkliga prioriteringar. I flera omgångar har utbildningsväsendet fått miljardtillskott utan att det synts några förbättringar resultatmässigt eller i sådant som lärartäthet och material. Andra insatser, som att ta ett omtag gällande digitaliseringstrategin med större fokus på vetenskaplighet, vilket skolminister Lotta Edholm (L) gjorde i våras, är betydligt viktigare än pengar i nuläget.
Pehrsons utspel är tveklöst byggt på goda intentioner. Dessutom finns det säkerligen en ambition hos L att återta initiativet och “ägarskapet” över utbildningsfrågorna vilket man tappat till Socialdemokraterna. Skolan är L:s identitet och ryggrad. Det borde dock inte få leda till att partiet blockerar viktiga skattereformer vilka skulle påverka stora delar av den hårt ansatta befolkningen positivt.
I förlängningen är det faktiskt så att om inkomstskatterna sänks och fler arbetar, och om de som redan arbetar mycket ser ett värde i att arbeta ännu mer, så ökar skatteintäkterna och därmed även resurserna till skolan. Tidöpartierna borde dessutom akta sig för att svika ännu fler vallöften.