När rörligheten för människor och handelsvaror stryps, och ersätts av exportförbud och stängda gränser i ett senkommet försök att förhindra coronavirusets framfart, är det nödvändigt att påminnas om varför det inte är globaliseringen som ska bära pandemins hundhuvud.
Mycket talar nämligen för att pandemin hade varit betydligt värre utan globaliseringen.
I idéhistorikern och den liberala författaren Johan Norbergs nyligen lanserade essä ”Viruset och världen – Är det nu globaliseringen dör?” (Volante förlag) får läsaren en koncis redogörelse för hur pandemier präglat världen.
Och det är många fenomen som känns igen – även i våra dagar.
Hur främlingsrädsla, populism och stödet för auktoritär politik växer i tider av kris – för att ofta inte överges när kriserna väl är över. Hur syndabockar letas av makthavarna i ivern att själva undkomma ansvar.
Prästerskapet skyllde pesten på judarna, USA:s president Donald Trump stärker gränskontrollerna mot Mexiko med coronaviruset som förevändning.
Det är samma Donald Trump som införde höga tullar på bland annat kirurgiska handskar, handsprit och skyddsutrustning importerat från Kina under förra och förrförra året, vilket gjort produktionen och i förlängningen även priset på nämnda varor betydligt dyrare.
Visst är det så att smittspridningen går snabbare när världen är mer öppen och människor liksom handelsvaror färdas i snabbare takt och i större utsträckning mellan allt fler länder.
Men det ska inte förväxlas med att globaliseringen skulle göra oss mer sårbara för pandemier. Tvärtom bygger vi upp korsimmunitet mot virus och dess mutationer när fler människor rör sig över fler områden.
Det var norrländsk landsbygd som i början av 1900-talet var svårast drabbad av spanska sjukan medan människor i större städer i högre grad hade byggt upp immunitet.
Som Johan Norberg anmärker har inte ens världens mest slutna land, Nordkorea, lyckats undvika coronavirusets utbredning. Fall av coronavirus har bekräftats, medger myndighetsföreträdare. Tidigare har diktaturen hävdat att inga fall förekommit. Expressbyggda sjukhus och massimport av coronatester har dock signalerat någonting helt annat.
Inte desto mindre har globaliseringen hjälpt världen stå mer motståndskraftig mot pandemier. Andelen av världens befolkning som lever i absolut fattigdom är mindre än någonsin tidigare – inte minst tack vare friare handel, medicinsk och teknologisk utveckling samt effektivare informationsspridning.
Medan det tog flera hundra år att hitta ett vaccin mot polio, kommer det bara att ta ett par innan ett mot covid-19 finns brett tillgängligt. Bara några månader in i krisen finns det nu hundratals forskningsprojekt runt om i världen som genomför kliniska tester på människor för att hitta läkemedel mot viruset. Utvecklingen går framåt dag för dag.
Att likt somliga påstådda miljövänner, vänsteraktivister och högerpopulister hurra över globaliseringens död till följd av coronaviruset är bortskämt för att inte säga människofientligt.
För utan globaliseringen hade pandemin varit en katastrof i ordets rätta bemärkelse.