Hyllvärmare? Regeringens nya demensstrategi och socialstyrelsens underlag till densamma riskerar få för liten effekt för de som berörs.
Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) har presenterat den nya nationella demensstrategin, som går under titeln "Varje dag räknas".
Att det stämmer, att varje dag man får räknas, vet nog alla som drabbats av sjukdomen – oavsett om man insjuknat själv, eller bevittnat det hos en anhörig.
Varje år insjuknar 20 000 svenskar i demens, och 150 000 lever med någon form av demenssjukdom. Samhällskostnaderna för demens låg på cirka 82 miljarder år 2019. I takt med att befolkningen åldras, och antalet som insjuknar ökar, kommer de kostnaderna stiga. En stor del av kostnaderna, 16,5 procent, faller på anhöriga som ger informell vård. Att de anhöriga ofta kämpar med ett tungt lass, och att många är omedvetna om den anhörighjälp som går att få är ett av de många problem som pekas ut i strategin.
Att säga att de i och med strategin får sin lösning är dock svårare att slå fast. När Uppdrag Granskning för några år sedan granskade demensvården, var det en överläkare som gav uttryck för allt annat än optimism inför att Socialstyrelsen höll på att arbeta fram de nya riktlinjerna:
– Om man vill skapa en skrivbordsprodukt till så är det jättefint. För den tidigare demensstrategin har inte satt någon påverkan på vården.
Att den nya strategin ska göra det går det förstås att hoppas på, särskilt som den innehåller många goda ambitioner. Delar av bilden som framträder är delvis hoppfull. Ovanligt hoppfull för att handla om demens, en sjukdom som länge inneburit en dödsdom där döden dock följer först efter en smärtsam, ångestfylld och inte sällan lång färd in i en kognitiv dimma. Utan att det är så mycket att göra åt det.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Demens ses ofta som en naturlig del av åldrandet – vem blir inte lite glömsk och gaggig på ålderns höst? – men den bilden verkar regeringen vilja göra upp med. Utgångspunkten är tvärtom att demens inte alls är en del av ett naturligt åldrande. Ålder är blott en riskfaktor.
Det synsättet tillsammans med det utökade fokuset på förbyggande är ett utslag av framsteg i forskningen. Analys av blodmarkörer närmar sig implementering i vården, och strategin lyfter vikten av att läkare får relevant fortbildning. Dessutom har antikroppsbehandling godkänts i USA, men varken i Europa eller Sverige. Än. När det väl blir grönt ljus måste vården stå redo. Varje dag räknas, som sagt.
Vård. Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) har presenterat regeringens nya demensstrategi.
Fantastiska forskningsframsteg till trots, när man läser strategin är det svårt att hålla fast i optimismen. Särskilt som den tydligt pekar ut problemen med kompetensförsörjning. En av de svåraste utmaningarna inte bara för demensvården, utan för vården i stort. Det är inget man löser med en pappersprodukt. Den elake kan till och med påpeka att det knappast hjälper att man i regel får mer betalt och bättre arbetsvillkor vid skrivborden där pappersprodukter skapas, än i arbete nära demenspatienter i deras vardag.
Utbildningsinsater och ökad samverkan kan säkert föra med sig en del gott, men det löser inte bristen på händer i vård och omsorg – och det senare är nog, tyvärr, av större vikt för demenspatienters och deras anhörigas väl och ve. För det är ett problem som är större än att det kommer att lösas av ännu en nationell strategi. Det kan vara dags att börja budgetera för inköp av avancerade vårdrobotar.