En samlad opposition röstade i mitten av juni för att utreda de internationella adoptionerna till Sverige.
Socialminister Lena Hallengren (S) hade tidigare öppnat för en mer begränsad utredning av förmedlingen sedan Dagens Nyheter i en serie granskningar uppmärksammat brott och tveksamheter relaterade till internationella adoptioner.
Mödrar som lämnar ifrån sig sina barn i tron att det bara är tillfälligt.
Barn som gått vilse har adopterats bort utan att man först sökt efter familjen. Adoptionspapper som visar sig vara ihopljugna.
Skrämmande uppgifter som enligt Dagens Nyheter har varit kända länge, men ignorerats.
I en intervju med Dagens Nyheter har Lena Hallengren (22/6 2021) pekat ut Kina och Chile som självklara länder för en utredning att fokusera på. Men hon utesluter inte att det kan bli fler. Som det land som Sverige adopterat flest barn ifrån borde även Sydkorea vara självskrivet.
Sedan adoptionerna till Sverige kom igång på 1950-talet har Sydkorea gått från att vara ett av världens fattigaste länder till ett av de rikaste. Men adoptionerna har fortsatt.
Abort är starkt tabubelagt, och blev lagligt först 2020, vilket tillsammans med strikta normer kring utomäktenskaplig sex skapar en situation där adoption blir det enda alternativet för många kvinnor.
Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd valde i november i fjol att förnya sitt godkännande av adoptioner från Sydkorea.
Att rådgivning till ogifta mödrar främst erbjuds av adoptionsbyråerna, som har ett intresse av att säkra att barn adopteras bort, lyftes som problematiskt – men avfärdades eftersom det främst ansågs vara ett förlegat problem.
Vad flera kvinnor som Dagens Nyheter pratat med (21/6 2021) vittnar om påminner dock mer om ett säljsamtal än objektiv rådgivning.
Samtalen är korta, med ingående frågor om det ofödda barnet och föräldrarnas hälsa och utbildning – information som avgör hur lätt barnet är att adoptera bort. Hur myndighetens tillsyn har missat detta är svårt att förstå.
Lena Hallengren förordade att utredningen skulle se över hur adoptionsförmedlingen gick till mellan 1960- och 1990-talet; Socialutskottet ville ha en översyn som sträcker sig fram till nutid.
Det var välkommet att det senare fick gehör av riksdagen. Historiska frågetecken behöver rätas ut, men larm om oegentligheter har inte slutat ljuda, och utredningens slutsatser bör staka ut en väg framåt.
Oaktat vilken regering vi får behöver den ta ansvar för att säkra såväl adoptivbarnens som de biologiska föräldrarnas rättigheter.