Vi lever i osäkra tider.
Coronapandemin har inget fastställt slutdatum.
De mänskliga tragedierna har varit många, de ekonomiska konsekvenserna omfattande. Stora uppsägningar väntar om stödet till korttidsarbete dröjer, varnar till exempel arbetsgivar- och branschorganisationen Almega.
De flesta av oss vill ha ett solidariskt samhälle där revorna i skyddsnätet inte tillåts växa sig stora.
Då är frågan varför vi låter de osäkra tiderna bli än mer osäkra för dem som blir av med sitt jobb.
Dags för en obligatorisk a-kassa. Då hade katastrofen att bli arbetslös inte blivit riktigt lika katastrofal.
Arbetsmarknaden har förändrats. I gigekonomin har fasta anställningar ersatts med tillfälliga jobb, så kallade gig. En term lånad från musikbranschen där ordet gig refererar till spelningar.
Dagens a-kassa är inte utformad för en arbetsmarknad där visstidarna och frilansarna blivit fler. Coronakrisen har visat hur utsatta många av dem är när arbetslösheten slår till.
Jo, det stämmer. Regeringen ändrade kvalifikationsreglerna. Det blev lättare att bli med och få ersättning. Men samtidigt blundade man för det grundläggande problemet: att i ”normala” tider är det alltför många som står utanför a-kassan.
Eller rättare sagt: som själva valt att stå utanför.
A-kassan måste bli en del av den allmänna socialförsäkringen. Med trygghet för alla arbetande oavsett anställningsformer och uppdragsgivare. Den måste helt enkelt anpassas till hur arbetsmarknaden ser ut. Om inte kommer människor i kläm.
Det har partierna bakom januariöverenskommelsen kommit fram till. I den nittionde paragrafen står det att ”arbetslöshetsförsäkringen ska reformeras i linje med en flexicuritymodell och öppnas för fler som arbetat, baseras på inkomster och trappas ned samt fasas ut i takt med arbetslöshetens längd”.
Men ”fler som arbetat” är inte nog. Själva grundtanken måste vara ”alla som arbetat”. Vi måste lösa skyddet för fler.
Vi kan ha en statlig obligatorisk a-kassa, precis som vi har ett pensionssystem.
En grundtrygghet som kan kompletteras med en försäkring som ger ett kompletterande skydd för inkomstbortfall vid arbetslöshet. Ofta ingår en sådan om du är medlem i ett fackförbund. Men det här är tankegångar som inte uppskattas av fackföreningsrörelsen.
I generaliserande termer: ju ”rödare” fack desto större motstånd.
En gång i tiden var a-kassan ett sätt för fackföreningsrörelsen att få arbetarna att bli medlemmar.
Så är det inte längre. Man behöver inte vara med i facket för att vara med i a-kassan.
Om a-kassan blir obligatorisk befarar facken att viljan att bli medlem skulle minska.
Kanske blir det så, kanske inte. Vi kan omöjligt veta. Det är inte prövat. Vad vi däremot vet är att så länge tanken om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring motarbetas och stoppas så kommer människor att komma i kläm.
Många av de förändringar som utredaren Maria Hemmingsson presenterade i somras är i grunden bra. Huvudnumret är att det ska bli lättare för personer med kortare anställningar eller frilansarbetare att få tillgång till a-kassan.
Men det räcker inte. Så småningom bör man även se över möjligheten att göra a-kassan obligatorisk, höja inkomsttaken och göra avtrappningen lite brantare. Det skulle i förlängningen främja en mer flexibel arbetsmarknad och vara mer i linje med januariöverenskommelsen.
Ja, det kommer att kosta. Men det är en kostnad som är värd att ta.
Det närmaste årtiondets ofrånkomliga omställning på arbetsmarknaden underlättas av ökad trygghet.