Inget vallfärdande till Visby för att dricka rosévin.

Men Almedalsveckan är tillbaka. Om än i digital form med hänvisning till smittläget.

Dyra flygbiljetter behövs inte. Nu räcker det med en internetuppkoppling för att ta del av ”världens största demokratiska mötesplats”.

Men det är inte det enda som är nytt. Almedalsveckans åtta dagar, en för varje riksdagsparti, har blivit fyra. Två partier får samsas varje dag. En partiledare talar på förmiddagen, en annan framåt kvällen.

Upplägget har efterfrågats av vissa partier. Intresset börjar ofta svalna redan på onsdagen, och att som parti tilldelas en dag i slutet av veckan blir en nitlott. En nitlott som dessutom kommer med en stor prislapp.

För vissa partier kostar veckan helt enkelt mer än den smakar.

Kostnaden är inte heller enbart ett problem för partierna. Den rasande takt i vilken kommuner och andra offentliga organisationer sätter sprätt på pengar i Visby kritiseras allt mer, främst för den oklara nyttan för skattebetalarna som får stå för kalaset.

Skräckexempel är ett chartrat flygplan för kommunpolitiker. Vanligare, men likväl värt att kritisera, är påkostade seminarium som lockar en försvinnande liten publik. Med någonstans runt 4 000 officiella programpunkter är det svårt att nå ut i bruset.

Vad som startade med att Olof Palme höll tal på ett lastbilsflak i Visby 1968 har växt och blivit en samlingsplats för partier, kommuner, regioner och otaliga intresseorganisationer.

I takt med veckan har även kritiken växt, att det blivit jippofierat, att det genuina demokratiska forumet tagits över av pr-folk och lobbyister.

Ungefär i de banorna verkade statsminister Stefan Löfven (S) resonera när han 2019 nobbade veckan och i stället åkte till Ullared. Att han gör comeback i årets digitala vecka ger kanske stöd för att Almedalsveckan ännu inte spelat ut sin roll.

Men tydligt är att den behövs förnyas. Kanske kan pandemianpassningarna bli räddningen. Genom att ifrågasätta det invanda format som börjat kännas förlegat går det kanske att blåsa nytt liv i tillställningen som varit skådeplats för många skeenden i svensk politik.

Där lanserade Alliansen det valvinnande förslaget att avskaffa fastighetsskatten, där satte Gudrun Schyman Feministiskt Initiativ på kartan med hjälp av en grill och hundra tusen kronor i kontanter. Och där politiker från alla läger setts skaka sina lurviga till hitmusik under DJ Battle.

Går veckan i graven har svensk politik onekligen förlorat en fin och på vissa sätt viktig demokratisk tradition.

Men att skala ner på rosédrickandet skadar nog inte.