I det svenska rättssystemet finns något som kallas för omedelbarhetsprincipen.
Den innebär att domstolen endast får grunda sitt beslut på uppgifter som lämnats direkt vid en huvudförhandling.
Dokument som skickats in, men inte åberopats, och förhör som hållits under förundersökningen, får inte vara en del av rättens bedömning.
Om uppgifter som lämnas under en rättegång avviker från tidigare vittnesmål kan de tidigare vittnesmålen läsas upp.
Men det är vad som sägs inne i rättssalen som domen ska utgå ifrån.
Principen infördes på 1940-talet av rättssäkerhetsskäl. Vid den tiden var vittnesutsagor skriftliga. Det skapade problem. Därför var det naturligt att slå fast att bara det som sker under huvudförhandlingen ska ha någon bäring.
I dag skapar detta dock svårigheter för rättssäkerheten. Allt oftare hotas vittnen, och vågar inte komma till rättegången. Inte sällan går det också lång tid mellan brott, anmälan, åtal och rättegång.
Under den tiden hinner minnen blekna och upplevelser förändras.
För en tid sedan gick riksåklagare Petra Lundh ut i en intervju (Sveriges Television 6/10 2020) och påpekade att systemet bör ändras.
Dagens teknik, där man kan filma vittnesförhör, gör det möjligt att tidigt få in trovärdiga uppgifter från brottsutsatta. Det är förhör som dessutom sker i en trygg miljö. Om dessa fick åberopas i rättegången, och spelas upp där, skulle många oroliga offer slippa obehaget att sitta i ytterligare förhör under rättegången.
”Ett system där man skulle berätta väldigt tidigt tror jag verkligen skulle få personer att säga mer”, säger Petra Lundh.
Även Paulina Brandberg, åklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet är inne på samma linje.
I tidningen Dagens Juridik (18/8 2020) skriver hon om hur omedelbarhetsprincipen kolliderar med principen om bästa bevismedlet och, vilket är väldigt allvarligt, hur omedelbarhetsprincipen bidragit till en tystnadskultur som i dag är mer regel än undantag i mål som rör organiserad brottslighet.
Enligt Paulina Brandberg utnyttjar kriminella rätten att hålla tyst under förhör för att sedan, när de tagit del av hela förundersökningen, i rätten ge en alternativ bild av det som skett.
”Om Sverige hade haft en rättsordning där förhör under förundersökningen, såsom är fallet i de flesta andra länder, hade kunnat användas som processmaterial hade förklaringsbördan inträtt redan under förundersökningen – innan den misstänkte hade haft möjlighet att ta del av bevisningen i dess helhet. En senare tillrättalagd berättelse i rätten hade då haft ett betydligt lägre bevisvärde än den har i dag”, skriver Paulina Brandberg.
Brandberg och Lundh har helt rätt. Omedelbarhetsprincipen bör tas bort. Att detta inte redan är gjort är ofattbart.
Inte minst med tanke på hur de kriminella nätverken vuxit ohämmat under det senaste decenniet.
Redan 2017 presenterade regeringen, efter en utredning, ett förslag om att modernisera Rättegångsbalken i den här riktningen. Men sedan dess har ingenting hänt. Det är dags nu.
Vi kan inte ha ett omodernt rättssystem som är illa anpassat för att möta kriminaliteten som den ser ut 2020.