Miljöpartiet vill få oss att spara el.

Partiet vill driva på energieffektiviseringen genom bland annat en ”Robin Hood-skatt” på elslukande produkter, och en kvotplikt som tvingar energibolag att minska elanvändningen med en viss mängd varje år.

Föresatsen är, åtminstone till viss del, god. Energislöseri är inte bättre än något annat slöseri.

Men i vanlig ordning, när det gäller Miljöpartiet, behöver man inte mer än skrapa på ytan för att bli matt av både symbolpolitiken i förslagen och den grunda argumentationen kring dem.

Ta en sådan sak som att MP vill införa en ny skatt som ska skapa incitament att spara el.

Men en sådan skatt finns redan: energiskatten.

Den har nyligen flyttat från den vanliga elräkningen till elnätsfakturan. Men den är alltjämt hög. I februari betalade de flesta konsumenter ungefär lika mycket i skatt per kilowattimme som för själva elen.

Som om det inte räckte är både elen och energiskatten momsbelagd. Elkunderna tvingas alltså betala skatt på skatten.

MP:s nya skatt ska enligt språkröret Per Bolund (Dagens Industri 17/3 2021) läggas på exempelvis vitvaror. Men den ska i så fall adderas till den redan befintliga och mycket märkliga kemikalieskatten som infördes 2017.

Syftes sades vara att minska användningen av farliga kemikalier i hemelektronik. Men i praktiken spelade det ingen roll hur mycket exempelvis flamskyddsmedel som fanns i en produkt eftersom skatten styrdes av varans kilovikt.

Det var kanske inte förvånande att Skatteverket i en utvärdering dömde ut konstruktionen som ineffektiv.

Skatt läggs på skatt och styrmedel införs utan några styrande effekter. Men märkligast av allt är kanske att Per Bolund låtsas om att Miljöpartiets nya pålagor inte har några negativa konsekvenser.

Till Dagens industri säger han att notan för energieffektiviseringarna varken kommer att synas hos företag, privatpersoner eller staten. Om det vore sant har MP uppfunnit en slags politisk evighetsmaskin där fortsatta energieffektiviseringar alltid är samhällsekonomiskt lönsamma.

I realiteten innebär nya pålagor på industrin att kostnaden för produktionen ökar och att konkurrenskraften på den globala marknaden minskar.

Det finns sammanhang där sådana kostnadsökningar kan vara motiverade – exempelvis för att få bort fossila bränslen från produktionen – men i vårt nästintill fossilfria energisystem är förslagen missriktade och riskerar att slå mot Sveriges välstånd.

Att slösa energi är dåligt, men att spara el behöver inte alltid vara bra.