Numerär jämställdhet är inte allt

Majoriteten av Sveriges riksdagspartier leds av en kvinna. Det betyder inte att vi uppnått jämställdhet i maktens korridorer.

Ledare 13 maj 2022 07:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

I boken Maktens kvinnor (Albert Bonniers förlag, 2022) intervjuar statsvetaren Jenny Madestam ett antal kvinnliga partiledare, nuvarande såväl som avgångna. Det är inte lätt att fånga hur könsmaktsordningen verkar i maktens korridorer. Många hinder är inte formella, utan utgörs av mer svårfångade upplevelser.

Madestams intervjuer visar hur partikultur spelar en stor roll för hur det går för kvinnliga partiledare. Centerpartiet, det parti med en traditionell partiledarroll som haft flest kvinnliga partiledare, sägs av flera intervjuobjekt vara präglat av en väldigt jämställd internkultur – på bondgården behöver ju alla, män som kvinnor, hugga i. Karin Söder uttryckte dock tankar på att hon som Sveriges första kvinnliga partiledare hade ett stort ansvar gentemot andra kvinnor att sköta sitt jobb: hon var rädd att en dålig prestation det skulle speglas negativt på andra kvinnor och försvåra för dem. När man är i minoritet bedöms man lätt som kollektiv.

Miljöpartiet sticker också ut i sammanhanget, med den delade språkrörsmodellen som gör att de alltid har en kvinnlig (och en manlig) partiledare. En uppdelning som blir jämställd på ett sätt, men som problematiseras av flera av de intervjuade. Åsa Romson menar att fokuset på numerär jämställdhet ibland gjort det svårare att lyfta andra utmaningar. Posten blir mindre betungande av att delas, men det blir svårare att bli riktigt varm i kläderna – och som kvinnligt språkrör konkurrerar man ständigt om uppmärksamheten med en manlig kollega. I regel har det varit fler kvinnor än män som kandiderat om posten, vilket gjort att kvinnan i flera fall valts för att ”matcha” mannen. Jämställdhet är svårt i praktiken, även när förutsättningarna ser ut att vara lika.

Mönstret att kvinnor sitter mindre säkert, och snabbare får avgå om det blåser, tycks finnas i fler partier. En som avböjde att intervjuas för boken – med hänvisning till att hon inte ville uttala sig om ett ledarskap hon fortfarande utövade – var Nyamko Sabuni (L). Ironiskt nog avgick hon samma dag som boken kom ut. För ett parti som gärna skyltar med sin långa och stolta historia av att kämpa för jämställdhet, är det onekligen en pikant detalj att man haft två kvinnliga partiledare men ingen som prövats i ett riksdagsval.

En partiledares kön är sällan den enda faktorn bakom framgång eller misslyckande, men det är svårt att neka att det har betydelse. Idag är de kvinnliga partiledarna i majoritet, och Sverige har för första gången en kvinnlig statsminister.

Numerärt har vi utan tvekan nått jämställdhet, åtminstone för stunden. Det betyder dock inte att vi uppnått fullvärdig jämställdhet, för allt handlar inte om jämvikt i statistiken. Att färre kvinnor tar sig till toppen kan fungera som varningsklocka att något hindrar dem längs vägen, men att de tar sig hela vägen betyder inte att alla problem är undanröjda. Särskilt viktigt är partiernas arbete med sin internkultur, för som Madestams bok tydligt visar kan den antingen stjälpa eller hjälpa kvinnliga ledare. Särskilt viktig är nog den bakläxan till de partier som fortfarande inte blivit ledda av en kvinnlig partiledare genom ett riksdagsval


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa