Mellan maj 2019 och februari 2020 höll USA:s president Donald Trump inga pressträffar.
Men sedan coronakrisen bröt ut håller han en om dagen.
Han gör det för att han är vankelmodig och i knipa, och för att pressen inte ska få fri lejd att forma narrativet, som man säger, vilket han också mer eller mindre har erkänt.
Pressträffarna var ursprungligen ett sätt för Vita husets experter att informera allmänheten om smittans spridning. Men Donald Trump använder dem i stället för att tala i egen sak, angripa reportrar, diskutera Sverige och säga saker som inte stämmer.
Häromdagen hävdade han rätten att göra vad han vill eftersom presidentens makt är oinskränkt.
Vilket den alls inte är. Att begränsa den är hela syftet med en konstitution och USA har en mycket vördad sådan.
Det hela låter svajigt, men i praktiken fungerar det mycket väl.
Pressträffarna har nu ungefär samma tittarsiffror som The Bachelor, en amerikansk variant på realityserien Paradise Hotel, och de stora tidningarna bevakar dem mycket noggrant. TV-bolagen har hotat att sluta sända dem, men analyserar i stället vad som sägs i timslånga och mycket amerikanska panelprogram varje eftermiddag.
Dynamiken är i stort sett samma som inför valet 2016 då Donald Trump tilläts ringa in till nyhetsprogram och svamla vitt och brett och länge.
TV-bolagen punktmarkerade honom i 18 månader – och gav honom på så sätt gratisreklam för många miljarder. Precis som nu fick han frikort, eftersom han täljer guld åt pressen.
Men man bör också ge honom ett erkännande. Hans ofiltrerade sätt fick konkurrenterna att framstå som precis så ängsliga, skriptade och avskurna som de faktiskt var.
Ironin är att historien håller på att upprepa sig, men på konstgjord väg.
Till skillnad från den rätt stela Hillary Clinton är Joe Biden, Demokraternas kandidat inför valet i november, en begåvad och lidelsefull kampanjpolitiker. Men inlåst i karantän. Medan president Trump dominerar i alla kanaler sitter utmanaren i källaren och sänder hemmasnickrade tv-program som ingen följer.
Så anser också en majoritet av amerikanerna att Donald Trump hanterar viruset skickligare än vad en president Joe Biden skulle ha gjort. Trots att Vita husets krishantering med få undantag varit haveri från första stund: avfärdade varningar i januari, underlåtenhet att agera i februari, försök att tona ned smittans omfattning i mars och flest döda i världen i april.
Man kan skylla på Kina, eller viruset självt, men åtgärder spelar roll. Det är vad hela den svenska diskussionen om Folkhälsomyndighetens strategi handlar om. Lek med tanken att Stefan Löfven förkunnat i mars att viruset ”försvinner som ett mirakel” i april, eller att Angela Merkel uppmanat lokalinvånare att ”befria Thüringen” från den tyska regeringens krisåtgärder.
På papperet ska det egentligen inte gå. Donald Trump har negligerat och förvärrat en historisk kris under ett valår. Han är president över en ekonomi som förlorat 22 miljoner jobb på en månad.
I ett friskt och fungerande land hade han inte varit där han är, än mindre haft korn på en andra mandatperiod.
Bli inte förvånad om han vinner i november.