Att avsätta miljarder till återvandringsbidrag är inte seriöst anser skribenten.
Politisk poesi är underskattat. Som de rader dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt (S) skaldade i riksdagen 1983: “Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit”. Ett liknande omdöme hade kunnat ges om det så kallade återvandringsbidraget som den nuvarande regeringens kompisar i Sverigedemokraterna är så förtjusta i. Liksom löntagarfonderna är återvandringsbidraget i grunden både korkat och orättfärdigt, och borde aldrig sett dagens ljus överhuvudtaget. Fram till nu har det dock legat på en mycket modest nivå. En vuxen person som fått uppehållstillstånd i Sverige och väljer att återvända till sitt ursprungsland har som mest kunnat få 10 000 kronor och ett barn 5 000 kronor. Den 12:e september meddelade dock den pinfärska migrationsministern Johan Forssell (M) att regeringen vill höja summan rejält. Utländska medborgare som lämnar Sverige ska om Tidöpartierna får som de vill kunna inhämta ett bidrag på 350 000 kronor per person.
Förslaget är en seger för SD men en förlust för såväl skattebetalarna som för vett och sans. För det första för att det i grunden är en usel idé att Sverige ska betala folk för att bli av med dem. Människor som kommit hit för att få skydd ska inte mutas att återvandra och riskera att sätta sina liv på spel för pengar. Dessutom, de som verkligen vill flytta tillbaka till sina hemländer efter att krig och konflikter är över, bör göra det på egen bekostnad. Det är inte Sveriges ansvar att förse människor med pengar de ska använda i andra delar av världen. Vi kan inte gnälla över att bidragspengar försvinner utomlands samtidigt som det ska kastas iväg miljarder kronor på återvandring.
Sedan regeringen Kristersson tillträdde för två år sedan har åtgärder vidtagits i form av informationskampanjer och återvändandecenter för att få invandrare att överväga en hemflytt. Trots dessa satsningar var det bara en (!) person som beviljades återvandringsbidrag 2023. Bidraget handlar med andra ord främst om symbolpolitik.
I augusti överlämnade den statliga utredning som regeringen tidigare tillsatt för att ta fram förslag på hur fler personer som är bosatta i Sverige med anknytning till ett annat land kan fås att återvandra, sin rapport. Utredaren, nationalekonomen Joakim Ruist, har studerat hur Danmark, Norge och Tyskland agerar i frågan och inte hittat någon metod som leder till att utvandringen ökar i någon större omfattning. Han avrådde därför regeringen från att kraftigt höja återvandringsbidraget.
Även Henrik Malm Lindberg, biträdande kanslichef på Delegationen för Migrationsstudier, har framhållit att ekonomiska incitament har en väldigt liten påverkan på människors vilja att återvandra.
“Det fungerar inte särskilt bra. Det finns en ganska solid evidens för det. Det är framförallt strukturella faktorer som förhållandet i hemlandet och i värdlandet som spelar roll. Därnäst familj och sociala strukturer”, understryker Malm Lindberg (SVT 24/2) .
Trots att stora återvandringsbidrag, och dessutom all administration och information som är förknippat med dessa, helt uppenbart i likhet med löntagarfonder är en genomusel idé, föreslår nu alltså regeringen i den kommande budgetpropositionen att Sverige ska satsa drygt 100 miljoner kronor nästa år, och 1,4 miljarder kronor 2026 för att få folk att dra härifrån. Vad migrationsminister Forssell egentligen tycker om detta SD-märkta skatteslöseri lär vi aldrig få veta. Han är knappast någon diktare.