Mimmie Björnsdotter Grönkvist är ledarskribent på Liberala nyhetsbyrån.
Reaktionerna på höstbudgeten följer ett övertydligt traditionellt vänster-höger-mönster. Hur ser de fördelningspolitiska effekterna ut? Eller mer effektivt uttryckt, vem fick mest? Vilka vann?
Svaret som slagits upp i rubriker i flera tidningar är män som tjänar över 65 000 kronor. Över detta är vänstern förstås rosenrött rasande. "En budget som riktar in sig på överklassen" rör det sig om enligt Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson Ida Gabrielsson, från Miljöpartiets dito Janine Alm Ericson heter det att budgeten är "orättvis och oärlig" (DN 19/9). "Ett hån mot vanligt folk" menar Mikael Damberg, Socialdemokraternas talesperson i ekonomiska frågor och före detta finansminister.
Det stämmer att det är höginkomsttagare, och fler av dem är män, som får mest räknat i kronor av regeringens skattesänkningar. Det gör även regeringens egna beräkningar gällande. Men det är inget skäl att ta fram högafflarna.
Jobbskatteavdraget gör att alla med en arbetsinkomst kan se fram emot lite extra i plånboken, för en normalinkomsttagare handlar det om 250 kronor i månaden. Det är inget att fnysa åt, även om det gärna gick vara mer.
Höginkomsttagare blir "vinnare" på grund av att avtrappningen av jobbskatteavdraget – som infördes av Magdalena Andersson (S) – försvinner. Rimligt, med tanke på att Sverige har bland världens högsta marginalskatter. Även efter att S för några år sedan avskaffade värnskatten. Det var en skattesänkning som faktiskt ökade statens intäkter.
Finansminister Svantesson sammanfattade väl varför man nu gör samma sak med avtrappningen: "Vi tar bort den för att det är en skadlig skatt." Det har goda förutsättningar att inte kosta staten något på sikt. I alla fall enligt nationalekonomen Lars Calmfors, professor emeritus vid Stockholms universitet, eftersom sänkningen skapar incitament att utbilda sig, jobba längre, och att låta bli att skattesmita (SvD 19/9).
Inte heller är det rättvisande att utmåla sänkningarna som ett hot mot välfärden. Om kvalitativ välfärd hängde samman med högt skattetryck skulle Sverige ha bland de bästa i världen. Men på DN:s debattsida skriver Stefan Fölster och Nima Sanandaji om att ett antal lågskatteländer – Irland, Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea – nu springer om högskatteländer som Sverige vad gäller välfärd.
När högskatteländer har gjort stora yviga satsningar, som man sen behövt skära ner på när det krisar, har lågskatteländer skapat stabila system som gör att människor klarar kriser. Dessutom tenderar deras välfärd att vara mer effektivt organiserad, och påminna mindre om att ösa ner pengar i ett administrativt svart hål. Det borde inspirera politiker i Sverige att lova lagom och minska skatteslöseriet. Slutligen har de låga skatterna lyft ländernas tillväxt.
Att få fart på tillväxten är precis vad regeringen hoppas på med budgeten, och det är rätt prioriterat. Förhoppningsvis blir det mer av den sortens klassiska moderata politik i kommande budgetar – trots vänsterns klagosånger.