Han bestämde sig under midsommarhelgen, statsminister Stefan Löfven (S).
Bestämde sig för att avgå i stället för att utlysa extra val.
Nu blir det talman Andreas Norén som tar över försöken att låsa upp det låsta parlamentariska läget. Han har fyra försök på sig att få acceptans för en ny statsminister. Om alla förslag blir nedröstade ska ett extra val hållas inom tre månader.
Förra gången Norén försökte, efter valet 2018, tog det 134 dagar. Den här gången ska det gå snabbare – har han lovat.
Den 21 juni fylldes riksdagens kammare för första gången under pandemin. Stefan Löfven skulle bli historisk som den första sittande statsministern att fällas i en misstroendeomröstning. 181 röstade för, 109 röstade emot, åtta ledamöter var frånvarande.
En vecka senare lämnar Stefan Löfven in sin avskedsansökan. Han entledigas av talman Andreas Norén.
Vad händer nu?
Logiskt sett borde vägen till en första statsministeromröstning vara relativt kort. Moderatledaren Ulf Kristersson har inte gjort någon hemlighet av att han väldigt gärna ser sig själv som nästa statsminister. Han skulle då leda en högerregering med moderater, kristdemokrater och liberaler med stöd från främlingsfientliga/populistiska sverigedemokrater.
Men har han tillräckligt starkt stöd?
Nej, inte om alla följer partilinjen. Om riksdagen röstar om Ulf Kristersson skulle han teoretiskt få 175 röster emot sig: Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Därmed skulle han falla som statsministerkandidat.
Vid en statsministeromröstning i riksdagen krävs det nämligen att man inte har en majoritet emot sig.
Enligt samma matematik skulle Stefan Löfven, med stöd av Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, få som mest 174 röster emot sig. Alltså skulle han kunna göra en relativt snabb comeback som statsminister.
Men det som på pappret framstår som ganska enkel matematik är i själva verket oerhört komplicerat. För det handlar inte bara om vem som ska leda Sverige tillsammans med vilka partier. Det också handlar om den budgetproposition som ska presenteras i höst.
Centerpartiet har varit väldigt tydligt: Vi förhandlar inte budget med Vänsterpartiet. Det innebär att risken finns att Stefan Löfven – om han blir vald till statsminister igen – tvingas regera på en högerbudget med Moderaterna och Kristdemokraterna som avsändare.
Att han skulle riskera att behöva göra det ett valår. Nej, glöm det.
Det handlar också om riksdagsledamoten Helena Lindahl från Västerbotten som röstade emot sitt parti i statsministeromröstningen 2019. I veckan lät hon meddela på Facebook att hon fortfarande saknar förtroende för statsminister Löfven. Till skillnad från förra gången skulle ett nej från hennes sida kunna äventyra Annie Lööfs önskan om att rösta fram Stefan Löfven som statsminister igen.
Det var en märkbart trött, tagen och besviken Stefan Löfven som inledde den digitala presskonferensen. Han gick till hårt angrepp mot nästan allt och alla. Utdelade verbala käftsmällar i parti och minut.
Det var nästan som om han inte trodde på en lösning, att Sverige trots allt är på väg mot ett extra val.
Och det med stormsteg. För mycket av hans ”tal” handlade om vad mittenregeringen gjort för Sverige och vad den kommer att göra. Om den kommer tillbaka och får möjlighet att regera på en egen budget. Till stora delar var det som ett tal som inledde en valrörelse.
Vad som händer nu är svårt att veta. Troligt är att Ulf Kristersson (M) relativt snabbt kommer att prövas som statsminister. Och att han inte kommer att accepteras av riksdagen. Sedan är händelseutvecklingen osäker.
Det finns viktiga spelare i det här politiska spelet. Och så finns det viktigare. Den som sitter på den mesta makten är varken Stefan Löfven eller Ulf Kristersson. Det är Centerpartiet och Annie Lööf.
Hennes nej till Stefan Löfven att förhandla om en budget tillsammans med Vänsterpartiet ställer till det. Precis på samma sätt som hennes nej att ansluta sig till den politiska högerflanken. Positionerna är låsta.
Precis lika låsta som de var efter valet 2018. Då tog Socialdemokraterna och Miljöpartiet ansvar för Sverige tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna. Det resulterade i januariavtalet med en omfattande liberal reformagenda. Det var bra för landet.
Nu måste någon ta ansvar för Sverige, säga ja i stället för nej. Men i dagsläget är det svårt att se vem som skulle vilja göra det.
Därför lutar det åt extra val, även om statsminister Löfven valde att avgå. Förmodligen för att slippa ansvaret för att ha utlyst ett extra val.