Häromveckan meddelade Kristdemokraterna att de vill belöna kommuner och företag inom omsorgsbranschen med en premie på 50 000 kronor under fyra månader för varje timanställning som omvandlas till en tillsvidareanställning.

Enligt partiledaren Ebba Busch handlar det om att man vill att ”fler som kämpar i äldreomsorgen ska kunna känna anställningstrygghet”, och att det samtidigt kan bli ”fler medarbetare som håller i länge” (Svenska Dagbladet 20/4 2020).

Att Kristdemokraterna lyfter situationen inom äldreomsorgen just nu är utmärkt. Coronapandemin har visat precis hur sårbar Sveriges nedmonterade omsorgssektor är.

Under lång tid har det i kommuner, över hela landet, sparats inom äldreomsorgen. Sedan 2000 har 40 000 platser försvunnit på särskilda boenden. Detta trots att antalet äldre blivit fler. Samtidigt har hemtjänsten ökat något, men inte alls tillräckligt mycket för att täcka upp för den hjälp som försvunnit.

Arbetsmiljön har blivit betydligt tuffare för den personal som arbetar på särskilda boenden och inom hemtjänsten.

Det är fler gamla att ta hand om för varje anställd, man har ont om tid för annat än den mest nödvändiga omsorgen, det är ofta vikariestopp och generellt har det också blivit svårare för den enskilde medarbetaren att ha inflytande över sitt arbete när varje moment klockas. Den negativa utvecklingen verkar fortsätta trots upprepade varningar från olika håll.

I en enkät som SVT publicerade i vintras (23/11 2019) aviserade sex av tio kommuner att de planerade besparingar inom äldreomsorgen under 2020. Likadant såg det ut året innan.

Att covid-19 på kort tid skapat en djup kris inom omsorgen, och att många kommuner har svårt att tillgodose invånarnas omsorgsbehov när mer personal än vanligt blir sjuka, borde därför inte förvåna någon.

Det är dock tveksamt om Kristdemokraternas konstgjorda andning är rätt väg att gå, särskilt som utökat statligt stöd redan är på väg till kommunerna. Bättre vore det med tydligare regler och krav på att förvaltningarna ska leva upp till socialtjänstlagen och uppfylla de rättigheter som äldre har till ett tryggt omhändertagande.

Ur såväl vårdtagar- som arbetstagarsynpunkt är det naturligtvis utmärkt om timanställningar omvandlas till fasta anställningar. Men för att fler ska orka och vilja stanna kvar och arbeta inom äldreomsorgen under lång tid är det upprepade satsningar på alltifrån arbetsmiljö till inflytande och bättre löner som behövs.

Hemtjänstpersonal ska inte behöva springa mellan de gamla, och inte ha tid för en pratstund eller en dusch i lugn och ro. De ska inte behöva stämpla in exakt hur många sekunder det tar att ta på fru Andersson byxorna eller hjälpa herr Pettersson med att gå på toaletten.

Den fantastiska insats som de som varje dag går till jobbet, och tar hand om våra äldre mitt i coronakrisen, borde få kommunpolitiker över hela Sverige att skämmas för sina besparingsplaner. Det är dags att sluta spara och börja satsa på våra äldre och på personalen inom omsorgen. Det är deras tur nu.