Det var en märklig kväll.
En kväll när den konservativa oppositionen – Ulf Kristersson (M), Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch (KD) – plötsligt ansåg sig veta mer om coronaviruset än den samlade expertisen på allsköns myndigheter.
Det var kvällen när regeringens båda borgerliga samarbetspartier – Centerpartiet och Liberalerna – lät mer som reella borgerliga oppositionspartier än som stödpartier till regeringen. I varje fall under den andra halvan av debatten, den som handlade om hur ekonomin och arbetsmarknaden påverkats av coronakrisen.
Kanske en vink om vad som komma skall.
Att januariöverenskommelsen inte är ristad i sten.
Men det var också kvällen som med all önskvärd tydlighet visade att borgfreden skjutits i sank. Det började redan på lördagen med SD-ledaren Jimmie Åkessons krav på statsepidemiologen Anders Tegnells avgång.
Och fortsatte i söndagskvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Det går att tänka och tycka mycket om Sveriges coronastretagi. Kanske borde svenska Italienresenärer ha satts i karantän efter hemkomsten från semestern i Alperna. Kanske borde Stockholm – där dödstalen varit högst – ha isolerats likt Finland isolerade Helsingfors. Kanske hade smittspridningen kunnat kontrolleras med fler tester.
Om detta vet vi ingenting.
Vad vi däremot vet är att den omfattande smittspridningen och de höga dödstalen på svenska äldreboenden är ett misslyckande. Coronakrisen har med all önskvärd tydlighet pekat ut äldreomsorgen som en krisbransch.
Nu tävlar partierna med varandra om att vilja göra mest och bäst för äldreomsorgen.
Det är så dags nu.
Det har alltför länge blundats alltför hårt för problemen inom äldreomsorgen. För många timanställda, för många med korta anställningar, för många utan adekvat utbildning, för många som kommer hem till personer med hemtjänst. Det blir alldeles för många för många. Äldreomsorgen behöver inte bara rustas upp, den behöver också rejäla tillskott.
Om detta talades det länge och väl, ibland mindre väl.
Precis som kring coronakrisen i stort. Vältaligt blandades med mindre vältaligt.
I särklass minst vältalig var KD-ledaren Ebba Busch när hon konstaterade att regeringen ”med berått mod” skulle ha tillåtit en stor smittspridning i Sverige.
Vad är det hon säger? Jo, att regeringen avsiktligt, planlagt och med uppsåt sett till att fler svenskar än nödvändigt blivit smittade. Den formuleringen är inte värdig en partiledare för ett riksdagsparti.
Statsminister Stefan Löfven såg mer besvärad än upprörd ut. Vilket på sitt sätt sammanfattar Löfvens insatser. Han var tillbakadragen, lät sig inte provoceras, trots hård kritik från Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det märktes att han hellre tog ett steg tillbaka än intog en konfrontativ och grälsjuk hållning.
I partiledardebatter finns det alltid vinnare och förlorare.
Oavsett vad man tycker om deras åsikter och ståndpunkter var det Jonas Sjöstedt (V) och Ulf Kristersson (M) som gjorde starkast intryck. Sjöstedt spelade rollen som oppositionspolitiker väl och Kristersson var rak och väldigt tydlig i debatten, samtidigt som han var långt ifrån Ebba Buschs plumphet.
På den förlorande sidan finns, förutom Ebba Busch, Liberalernas Nyamko Sabuni. Förmodligen rädd för att förlora ytterligare väljare var det väldigt mycket å ena sida, å andra sidan.
Problemet är bara att otydlighet och försiktighet i debatter inte är vinnande koncept.