Riksrevisionen dömer ut instatserna för barn som misstänks för grova brott. 23 maj släppte myndigheten en rapport som visar att 90 procent av de minderåriga som blivit registrerade för grova brott misstänks för nya brott inom 3,5 år. Det offentliga har alltså svårt att få kriminella kids att lägga Gucci-kepsen på hyllan. Återfallsbrottslingarna har nästan alltid fått insatser och är kända av polisen. Problemet är att insatserna inte biter.

Dessutom klarar majoriteten av barnen som får insatser inte heller skolan. Det är ett dubbelt problem. Dels är det ofta barnen som har svårt att hänga med i undervisningen som blir kriminella. Men så gör den kriminella banan det värre, bland annat konstateras i rapporten att undervisningen på SIS-hem är undermålig. Redan studiesvaga elever får färre undervisningstimmar, eller inga alls.

Riksrevisionen kommer med flera förbättringsförslag, mycket i form av myndighetsklassikern "förbättrad samordning". Gängkriminaliteten har spridit sig över hela landet, och då är det viktigt att kommunerna kan lära av varandra, och att de olika myndigheterna som av nödvändighet måste jobba parallellt klarar att ha kontakt med och förstå varandras arbetssätt. Att anställda inom socialtjänsten sitter hos polisen har exempelvis visat sig effektivt på flera håll.

Rapporten påpekar dessutom mer uppenbara brister, som att Socialstyrelsen tidigare konstaterat att socialtjänsterna oftast beslutar om enklare insatser, såsom samtalsstöd, även om det har kommit upprepade signaler om allvarliga problem. 

Att utredningar ska ske skyndsamt när gärningsmannen är minderårig lyfts också som ett problem, särskilt när det gäller grövre brott, vilka behöver en mer gedigen utredning. Att korta ner tiden riskerar att gå ut över kvaliteten. Här finns det skäl att ändra på lagstiftningen. Det fungerar uppenbarligen inte att kompromissa kring en mordutredning bara för att den misstänkta mördaren är ett barn. I vissa fall låter poliser bli att skriva upp ungdomar som misstänkta, för att de inte har resurser att utreda så snabbt som då krävs.

Såhär kan det inte se ut. Även när gärningsmannen är minderårig, måste polisarbetet tillåtas vara gediget, och påföljden vid upprepade brott kan inte bli samtalsstöd. Arbetet mot ungdomskriminalitet bjuder på få goda nyheter – utom den att det finns gott om utrymme för förbättring. Gängkriminella barn förtjänar bättre än livets hårda skola.