Varje år omsätter hästnäringen i Sverige cirka 32 miljarder kronor och dess effekter i form av konsumtion av varor och tjänster utgör omkring en halv procent av Sveriges totala Bruttonationalprodukt (BNP). I landet finns cirka 355 000 hästar, nästan 20 000 människor arbetar inom hästnäringen, bland annat vid någon av landets omkring 450 ridskolor. Sverige har även en omfattande och framgångsrik avelsverksamhet och den svenska eliten inom hästsportens olika grenar är bland de bästa i världen. Ridning är också Sveriges näst största ungdomsidrott (7-25 år) och en av de mest utövade sporterna bland människor med funktionsnedsättning. Värdet av det ideella arbetet inom ridsporten uppskattas dessutom i en mätning av SCB och Ersta Sköndal högskola till 900 miljoner kronor årligen.
Utöver det har hästar en viktig roll för många människor vid rehabilitering och som verktyg för att ta sig ur psykisk ohälsa. Forskning har visat att hästunderstödd terapi ofta leder till goda resultat både psykiskt, fysiskt och socialt. Att det finns goda möjligheter att fortsatt bedriva och utveckla hästverksamhet i Sverige är alltså av stor betydelse. Därför är det glädjande att regeringen nyligen sjösatte en utredning med syftet att se över vilka insatser som kan göras på nationell nivå för att underlätta såväl företagande inom hästnäringen och deltagande i hästsporten. Utredaren Marie Thelander Dellhag ska i sitt arbete kartlägga behovet av kompetensförsörjning och kompetensutveckling för att Sverige långsiktigt ska kunna garantera ännu starkare och bättre hästverksamhet runt om i landet.
I ett pressmeddelande i samband med att utredaren presenterade underströk landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) att “Sverige har en framstående hästnäring med många utövare och stora internationella framgångar. Näringen ger upphov till arbetstillfällen, inte minst i landsbygderna” (regeringen 13/6).
Gott så. Att regeringen ser värdet av hästar, både för enskilda människor och för jobb och ekonomi är utmärkt. Förhoppningsvis landar Thelander Dellhag i många kloka slutsatser och förslag när hon presenterar sin utredning nästa år.
Samtidigt är det ett faktum att många av hästnäringens utmaningar och svårigheter uppstår lokalt och det är i kommunerna som möjligheterna att bedriva hästverksamhet, eller inte, avgörs. Tyvärr finns det på flera håll runt om i landet både exploatörer och lokalpolitiker som inte förstår eller bryr sig om hästnäringens stora värde. Det resulterar i att betydligt mer kommunalt stöd går till ishockeylador och konstgräsplaner än till ridhus. Det innebär också att stadsnära ridklubbar, dit det är enkelt att ta sig kommunalt för unga och människor som saknar körkort, byggs in och förlorar hagmark och möjlighet att ta sig ut med hästarna i skogen. Människor med hästgårdar kan också förhindras att bygga nytt eller ut för att grannarna kan vara allergiska. Detta trots att djur borde vara en självklarhet utanför citykärnorna.
För att på allvar ge hästnäringen en skjuts framåt behöver kommunerna inventera och göra en plan framåt för att förhindra att alltför många stadsnära hästhagar förvandlas till höghusbebyggelse. Tränger man ut och bort hästarna långt från platser där många människor bor minskar såväl tillgänglighet som företagsmöjligheter. Även där det behövs fler bostäder bör en närmiljö med hästar som ger livskvalitet, bidrar till ungas fritidssysselsättning och skapar arbetstillfällen aldrig underskattas.