Han äntrade scenen när nöden var som störst.
När Liberalerna bokfördes för historiska bottennoteringar i opinionen.
När partiet ohjälpligt skvalpade omkring väl under tre procent i väljarstöd.
Det var då Johan Pehrson klev fram och sällade sig till den exklusiva skara liberala partiledare som utfört små och lite större mirakel i partiets tjänst. Minns Bengt Westerberg och Westerbergeffekten 1985, minns Lars ”Lejonkungen” Leijonborg 2002.
Johan Pehrson har inte fått något liknande epitet. Det lär han knappast få heller. Han får snällt nöja sig med det betydligt beskedligare ”killen vid grillen”. Däremot har han av partiet belönats med att få gå från att vara tillförordnad partiledare till att vara bara partiledare.
Givet att valberedningen får som den vill. Vilket den brukar få.
Om början var bra – till slut klarade Liberalerna riksdagsspärren, landade på 4,61 procent – så har fortsättningen inte varit lika övertygande. I varje fall inte sett genom socialliberala/frisinnade glasögon.
Vi skriver fredagen den 14 oktober 2022. Regeringspartierna kallar till presskonferens tillsammans med Sverigedemokraterna. Tidöavtalet, regeringsunderlaget, ska presenteras.
På scenen (i storleksordning) Jimmie Åkesson (SD), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L). De tre förstnämnda skryter och skrävlar med sina förhandlingsframgångar. Johan Pehrson ser ut att ha fått nöja sig med en liberal tummetott till tröst.
Eller som onda tungor uttrycker det: ”Hitta liberala förslag i Tidöavtalet och vinn fina priser.”
Riktigt så illa är det inte. Men Liberalerna har problem. Identitetsproblem. Den liberala kompassriktningen är allt annat än tydlig.
Före valet var Liberalerna till exempel emot visitationszoner, tiggeriförbud och anonyma vittnen. Även om partiet fortfarande säger sig vara det har man mer eller mindre tvingats att acceptera faktum. Det svider i ett socialliberalt/frisinnat hjärta.
Eller som Johan Pehrson uttrycker det: ”När man går till val så säger man en sak innan valet, sedan genomförs valet, så säger man en sak också efter valet”. Ett citat som inger allt annat än förtroende. Som han kommer att få leva med. Länge. Säkerligen lika länge som dåvarande Moderatledaren Anna Kinberg Batra fått leva med att hon en gång i tiden placerade Falun i fjällen.
Det måste sägas: Delar av Tidöavtalet är helt okej, sett ur ett liberalt perspektiv. Inte minst det relativt omfattande reformprogrammet för skolan. Biståndsdelen är inte bra, men kunde ha varit mycket värre. Andra delar är direkt illiberala. Bär Sverigedemokraternas signum.
Liberalerna behöver arbetsro. Men det stormar inom partiet. Nytillträdde LUF-ordföranden Erik Berg underkänner regeringens klimatpolitik och kräver liberala reformer snart, om inte, tycker han, borde Liberalerna lämna regeringen och Tidöavtalet (Expressen 14/11 2022).
Tunga namn inom partiet har kritiserat överenskommelsen med Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.
Johan Pehrson pratar och företrädaren Nyamko Sabuni pratade om röda linjer, om gränser som inte får överträdas, om kvastar som ska hålla rent framför Liberalernas dörr. Frågan är var linjen går, hur mycket kvastarna egentligen sopar.
Valet är avklarat, Tidöavtalet undertecknat, Sverige har fått ett borgerligt/högerpopulistiskt regeringsunderlag. Den första budgeten klubbad. Med det i åtanke är frågan om alla liberaler fortfarande vill kalla sig för liberaler?
Smekmånaderna är över för Johan Pehrson. För vi måste utgå ifrån att han blir vald till ordinarie partiledare på det extrainsatta landsmötet i Stockholm om lite mer än en vecka. Det är nu örebroaren Pehrson måste visa kraft, styrka och mod.
En av de första åtgärderna han behöver ta sig an är att ”stabilisera” partiet, tvätta bort krisstämpeln. Vilket inte blir lätt.
Frågan är också med vilken framtoning det ska göras. Liberalerna har periodvis kritiserats för att vara väl akademiska, vara lite mycket förståsigpåare. Men det kan man inte anklaga Johan Pehrson för att vara.
Han är ”killen vid grillen”, folklig, snabb i ord och tanke. Ibland lite för snabb för sitt eget och partiets bästa.
Nu har han fyra långa år framför sig där han som liberal ska hantera en rad illiberala förslag. Bättre fly Tidöavtalet än illa fäkta?
Det finns kritiska röster både inom och utom partiet. Men väger man de positiva och de negativa rösterna mot varandra står det klart att Johan Pehrsons ställning i partiet är stark. Just nu är det dessutom svårt att se någon seriös utmanare.