Att värna pressfriheten är viktigt.
Inte minst i tider som dessa, i farsotens tidevarv.
Med coronakrisen som förevändning begränsar auktoritära ledare informationsflödet. Turkmenistan har till exempel inga officiellt bekräftade fall av coronasmittade. Det har landets diktator Gurbanguly Berdymuchamedov sett till. Han har, enligt pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser, förbjudit användandet av själva ordet. Alltså är ingen sjuk i covid-19.
Det går självklart att le åt sådana stolligheter. Men tänker man ett steg längre, reflekterar över anledning och konsekvenser fastnar skrattet lätt i halsen. I varje fall hos dem som tycker att det är viktigt med en fri och oberoende press, som tycker att pressfriheten är viktig, som tar avstånd från fake news och faktaresistens.
En gång om året presenterar Reporters Without Borders (Reportrar utan gränser) ett pressfrihetsindex. De auktoritära ledarna och de odemokratiska länderna placeras i skamvrån, de demokratiska prisas med imaginära guldstjärnor. De nordiska länderna är bäst: Norge (1:a), Finland (2:a), Danmark (3:a) och Sverige (4:a).
Det ser bra ut för Sverige. Men man ska vara medveten om att pressfrihetsstjärnan är i dalande. I årets pressfrihetsindex halkar Sverige ned för andra året i rad, något som kan kopplas till hot och trakasserier mot journalister på sociala medier.
I den andra ändan av indexet finns i vanlig ordning länder som Nordkorea, Turkmenistan (landet utan covid-19-fall) och Eritrea. Kina är tillsammans med Saudiarabien och Egypten världens största fängelser för journalister.
Åren kring milennieskiftet innebar ett uppsving för demokratin, och därmed också för pressfriheten. Men runt 2010 vände det. Sedan 2013 har den globala pressfriheten försämrats i takt med den demokratiska utvecklingen. Andelen länder där pressfriheten klassas som mycket dålig uppgår i dag till 13 procent.
Förutom begränsade informationsflöden handlar det om statligt sanktionerade trollarméer och journalister som hotas på sociala medier.
Det finns en början och det finns ett slut på coronapandemin. Var, när och hur är det ingen som vet.
Vad vi däremot vet är att nästa års pressfrihetsindex kommer att bli mycket sämre. Politiska ledare som Ungerns premiärminister Viktor Orbán tar chansen nu när chansen ges. I Ungern riskerar journalister som sprider ”falsk” information om coronaviruset flera års fängelse. ”Rätt” information är den som gillas av makthavarna. I Hongkong har allt fler journalister attackerats under de pågående demonstrationerna för demokrati.
Det är en mörk och dyster bild av de kommande årens journalistiska förutsättningar som Reportrar utan gränser Sverige målar upp. Så här skriver pressfrihetsorganisationen på sin hemsida: ”Journalistiken hotas av en geopolitisk kris orsakad av auktoritära krafter, en teknologisk kris orsakad av brist på demokratiska grunder, en demokratisk kris orsakad av polarisering och begränsningar, en förtroendekris orsakad av misstänksamhet och hat mot media, och slutligen en ekonomisk kris orsakad av annonstapp.”
Lägg därtill coronapandemin, som förstärkt ”kriserna”, och vi har, just det, en mediekris.
Kulturminister Amanda Linds (MP) stödpaket till mediebranschen var välkommet, men frågan är om det räcker. Det gör det förmodligen inte. Kvalitetsjournalistik kostar. Kvalitetsjournalistik måste också få kosta nu när kvalitetsjournalistik sällan varit viktigare än nu.
Stannar regeringens åtgärder här ökar risken att nyhetsmedierna inte kommer att kunna utföra sitt samhällsviktiga informationsuppdrag. I farsotens tidevarv.