Det var på den tiden det begav sig.
På den tiden Ola Ullsten var på väg att förpassa Folkpartiet ut i kylan, bort från riksdagen.
Då körde folkpartisterna i Lund omkring med en dekal i bakrutan: ”Eliten e’ liten”. Det var inte många sådana man såg.
Nu är ”eliten” ännu mindre. Liberalerna får under tre procent av väljarstödet i DN/Ipsos majmätning. Det lägsta/sämsta resultatet sedan mätningarna inleddes 1979, alltså för drygt 40 år sedan.
När Folkpartiet 2015 under viss pompa och ståt blev Liberalerna hette det att ”nu är vi vad vi heter” och att ”vi har liberalismen i vårt DNA”. Namnbytet skulle indikera en omstart.
Själv konstaterade jag lite försynt i en ledare att namnbytet var bra, att en omstart var nödvändig, men att det också behövdes tydligare politiska ställningstaganden. Tiden har visat att det var ett understatement.
Eller som Ipsos opinionsanalytiker Nicklas Källebring säger till Dagens Nyheter (27/5 2020): ”Liberalerna har gått kräftgång i opinionen under lång tid. Det är i grunden inte en fråga om vem som har ledartröjan utan vad som är Liberalernas politiska projekt.”
I klartext: Vem behöver Liberalerna?
Med under tre procent i väljarstöd är den frågan motiverad. Förmodligen mer än någonsin.
Man kan också formulera om den: Vad behöver Liberalerna göra för att vinna tillbaka flyktade väljare och få nya?
Ett av liberalernas grundläggande problem är otydligheten. Den har partiet dragits med rätt länge nu.
Ett annat är den politiska begränsning som januariavtalet inneburit. Oavsett vilka politikförändringar Nyamko Sabuni vill driva igenom tvingas hon förhålla sig till de 73 framförhandlade punkterna.
Det begränsar hennes möjligheter att profilera partiet.
Ändå var det precis därför som Nyamko Sabuni valdes till partiledare, inte den försiktige, analytiske och vältalige Erik Ullenhag. Hon skulle profilera partiet, vara tydligare, mera självständig, oförutsägbar i debatterna och i media.
Därmed är hennes uppdrag urtypen för ett ”mission impossible”. Men i motsats till i filmens värld, där Tom Cruise, som IMF-agenten Ethan Hunt gör det omöjliga möjligt, är och förblir Nyamko Sabunis i princip ogörligt.
Så vad göra?
Liberalerna behöver bli tydligare. Det kan inte sägas tillräckligt många gånger. Kravet kommer inte bara utifrån, från väljarna, utan också inifrån partiet. Och då handlar det också om Sabuni själv. Antingen har hon partiets fulla förtroende, eller så har hon det inte.
Liberalerna behöver berätta hur man tänker i regeringsfrågan efter valet 2022. Om det är en borgerlig allians, med eller utan stöd från Sverigedemokraterna, eller fortsatt samarbete med Socialdemokraterna som är huvudspåret.
Liberalerna behöver balansera tydlighet med is i magen. Det som måste göras måste göras snabbt. Väljarna väntar inte på besked hur länge som helst. Men samtidigt inte panikartat.
Liberalerna behöver enas som parti, stridsyxorna och allehanda andra tillhyggen grävas ner. Liberalerna framstår fortfarande, ett år efter valet av ny partiledare, som splittrat. Låt den interna kritiken förbli intern.
När alla måsten kokats ner till lagom styrka och smak, till en politisk brygd, utkristalliserar sig behovet av besked, klara och tydliga, om både dagen och om morgondagen.
Hade det här varit på August Palms tid – och Mäster Palm varit liberal, inte socialdemokrat – hade ämnet för hans första offentliga tal mycket väl kunnat vara: ”Vad vilja liberalerna”.
Många är de liberaler som med spänning väntar på svaret.