Svensk äldreomsorg är sårbar. Länge kända fel och brister har synliggjorts genom coronapandemin.
Politikens löften om färre delade turer, heltid som norm och fler arbetskamrater har inte förverkligats. Inte överallt, inte fullt ut.
Vi ska vara ärliga. På många äldreboenden gjordes för lite, för sent i pandemins initialskede. Smitta spreds från personal till de äldre, från de äldre till personal, mellan de äldre och mellan personal. Alltför många gamla, sköra dog.
Äldreomsorgen stod oförberedd och var illa rustad för att kunna hantera en pandemi, konstaterades i coronakommissionens första delbetänkande. Kritiken var allt annat än nådig.
Låt oss backa bandet. Till den 1 januari 1992. Då genomfördes ädelreformen som innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg för äldre och handikappade.
Visst blev bättre, annat blev sämre. De konstaterar Kristina Westerberg och Maria Nordin i rapporten ”Äldreomsorgens ständiga förändringar – om organisation, arbetsmiljö och ledarskap” (Studieförbundet SNS).
Det går självklart att blicka bakåt. Skylla på ädelreformen, på de omfattande nedskärningarna efter 1990-talets finanskris, på new public managemant, vars utgångspunkt är att resurserna är begränsade och att fokus därför måste ligga på att öka effektiviteten.
Men det lönar sig föga. I stället gäller det att ta lärdom av misstagen.
Slutsatsen som Kristina Westerberg och Maria Nordin drar av de senaste decenniernas reformer är att de påverkat arbetsmiljön i negativ riktning.
Färre ska göra mer. Det ska springas snabbare i korridorerna. Möjligheterna att göra ”karriär” är begränsade, så även möjligheterna till vidareutbildning. Lägg därtill att över hälften av cheferna anser att de har för många anställda under sig för att kunna vara en bra chef.
Så låt oss blicka framåt, i stället för bakåt och konstatera att alla reformer blev inte lyckade.
Eller som det heter i rapporten: ”Organisationsförändringar i form av omfattande schemaförändringar, sammanslagningar, nedskärningar eller andra omorganiseringar är återkommande inslag som har stört utvecklingen av äldreomsorgens verksamheter, även om syftet har varit det motsatta.”
Alla vet vad som behöver göras för att göra äldreomsorgen bättre, för personalen och för de äldre. Fler arbetskamrater, färre delade turer, heltid som norm, bättre scheman och så vidare. Det är inga nyheter för varken politik, arbetsgivare eller fackföreningar.
Nu återstår egentligen bara en sak: att förvandla snacket till verkstad.