Det var välkommet.
Det var välbehövligt.
Det luktade valfläsk.
När infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) på måndagen (13/6 2022) presenterade den nya nationella planen för transportinfrastruktur handlade det om en i storleksordningen historisk satsning. Planen som gäller för åren 2022–2033 omfattar totalt 881 miljarder kronor.
En historisk satsning nationellt, och en historisk satsning regionalt, på norra Sverige.
Det handlar till exempel om Norrbotniabanan mellan Umeå och Dåva, mellan Dåva och Skellefteå och mellan Skellefteå och Luleå. Det handlar om E4-förbifarten Skellefteå, det handlar om satsningar på Malmbanan, på E4, på E12 och på nya isbrytare.
Allt det där är gott och väl. Samtidigt ska man vara medveten om att dåligt underhållna vägar är ingen nyhet, att kapaciteten på järnvägarna – Malmbanan och Stambanan genom övre Norrland – inte räckte till och att isbrytarna var gamla och slitna, att de inte kunde bryta tillräckligt breda rännor.
Att mycket tung trafik gick rakt genom de centrala delarna av Skellefteå. Att en olycka med en lastbil – eller ett tåg – med farligt gods hade kunnat få katastrofala följder. Att en E4-förbifart Skellefteå har varit ett av kommunen prioriterat önskemål i långeliga tider.
Att det behövs en ny järnväg längs kusten för snabbare, säkrare och mer klimatvänlig studie- och arbetskraftspendling. Norrbotniabanan är ett sätt att påskynda klimatomställningen.
Allt det där är ingen nyhet för politiken eller för politikerna. De har vetat. Både röda och blå.
Av någon underlig anledning sammanföll den här satsningen på infrastruktur med ett val som bara är några månader bort.
För att tala klarspråk: De här satsningarna borde redan ha varit gjorda. För länge sedan.
Det är någonting att ha i minnet när socialdemokrater – nationellt, regionalt och lokalt – berömmer sig själva. För det kommer de säkerligen att göra.
Den stora frågan är hur satsningarna på norra Sverige sett ut om inte den gröna revolutionen påkallat politikernas uppmärksamhet.
Sådant lär vi aldrig få veta …
Vad vi däremot vet är att satsningarna, både nationellt, regionalt och lokalt, är välkomna och helt nödvändiga för att fler ska kunna ta tåget till jobbet, åka säkrare på vägen och skicka gods med sjöfarten och på räls.
Nu gäller det bara för regeringen och kommande regeringar – oavsett politisk färg – att se till att drömmar om bättre infrastruktur i norra Sverige verkligen blir verklighet.