Serien Adolescence på Netflix har blivit ett samtalsämne världen över, och med goda skäl. I serien får vi följa en ung pojke som är anklagad för mord på en jämnårig flicka, och berättelsen spelar många av samtidens problem, med könsrelaterade maktstrukturer och våld mot kvinnor som centrala teman. Serien belyser komplexa och aktuella frågor om ungdomars psykologi, kön, våld och sociala medier. På många sätt påminner den oss om hur feminismen måste kunna möta män och kvinnor.
I västvärlden är kvinnor närmare den verkliga makten än någonsin förr, i alla fall på pappret. Långt fler kvinnor än män läser på universitet och tar sig på så sätt in i manliga sfärer som tidigare varit otillgängliga. Följden av detta, menar vissa, har blivit att unga män halkar efter. Att det just nu växer fram ett stort manligt missnöje. Ur detta har gruppen incels, involuntary celibates, växt fram. Den grupp består av män som anser sig ha blivit sexuellt avvisande av kvinnor.
Rörelsen drivs av just kombinationen mellan sexuell attraktion av kvinnor och hat för att kvinnor inte bekräftar dem. För några år sedan beskrev Säpo hur detta utgör ett terrorhot. De friheter som kvinnor aldrig tidigare haft skär sig med den traditionella kvinnorollen. Männen som inte får ligga, involuntary celibates tror säkert själva att deras kvinnohat handlar om sex, men det är självklart att de hatar för att de har förlorat makt de anser sig ha rätt till. Att kvinnor nu tar plats genom att ha makt över sin egen kropp är så förargligt för dessa att de lett till fruktansvärda våldsdåd. Detta är ett samhällsproblem som växer och som Adolescence belyser på ett kraftfullt sätt.
Adolescences producent Hannah Walters säger att syftet med serien var att "skaka om folk" och få samhället att konfrontera de frågor som ofta ligger och pyr under ytan. Hon pekar på de risker som ungdomar, särskilt unga män, står inför när det gäller att bearbeta sina känslor och sin identitet. Samtidigt är det omöjligt att bortse från hur serien också fungerar som en skarp kritik mot en kultur där kvinnor ständigt är utsatta för fysiskt och psykiskt våld. Den lyfter fram det som för många fortfarande är tabubelagt och visar på ett stort behov av att prata öppet om dessa problem.
I en feministisk ideédebatt kan tanken om mäns utsatthet ibland upplevas som otroligt orättvis. För varför skulle det vara kvinnors ansvar att hjälpa män lära sig prata om sina känslor eller hantera att kvinnor idag har mandat att säga nej till dem? Svaret på frågan kanske att det inte är just kvinnor som ska ändras för att få motverka denna utveckling, utan samhällets syn på både kvinnor och män. Faktum är att män inte förlorar något för att kvinnor har fått ett annat självbestämmande, men upplevelser att något de har rätt till tas ifrån dem. Samtidigt finns fortsatt skadliga normer på arbetsplatser, i familjer och i utbildningssystemet att unga män ska ta på sig ledarrollen, vara fysiskt dominanta och förhålla sig emotionellt avstängda. Det är just normerna som måste utmanas. Genom att följa den unga pojken i Adolescence får vi en obehaglig inblick i konsekvenserna om vi inte gör det.