Allt färre väljer att engagera sig i partipolitiken.

Självklart är det skillnad på kommun och kommun, på parti och parti, men i generaliserande termer så är det så. Speciellt på mindre orter kan det vara svårt att rekrytera politiker till partierna, en del är tacksamma för att de har folk att överhuvudtaget fylla listorna.

Att allt färre väljer att engagera sig i partipolitiken är ett demokratiskt problem. Ett stort sådant. Vissa grupper riskerar att bli underrepresenterade, medan andra blir överrepresenterade sett till befolkningen i stort.

I tisdags (28/9 2021) var det kommunfullmäktigesammanträde i Skellefteå. På dagordningen 62 punkter. Självklart hanns alla inte med. En omöjlighet när det käbblades i en halvtimme om demokratin var en grekisk eller liberal uppfinning, om föreningar får stöd eller bidrag.

Om dagens politiker vill få fler att intressera sig för partipolitiken var delar av kommunfullmäktiges sammanträde rent kontraproduktivt.

För inte alltför många år sedan var kommunfullmäktige – kommunens högsta beslutande organ – en rätt trivsam tillställning. Visst gick debattens vågor höga ibland, det ska de ju göra, men diskussionerna var för det mesta sansade, balanserade.

Men någonting har hänt. Debattklimatet har successivt hårdnat, blivit alltmer oresonligt. Om det är under det stundande valets inverkan eller någonting annat osagt. Men de personangrepp och härskartekniker som var legio för typ 15 år sedan är på väg tillbaka.

En enkel fråga till Liberalernas gruppledare Christina Soldan, till socialnämndens ordförande Iosif Karambotis (S) och till Vänsterpartisten Jeanette Velander, som mot slutet petade in ett par vedträn i debattbrasan: Tror ni verkligen att de Skelleftebor som följde debatten är intresserade av långa diskussioner om demokratin var en grekisk eller liberal uppfinning, om föreningar får stöd eller bidrag.

Jag tror det inte. Fel, jag är helt övertygad om att så inte är fallet.

Hade de verbala duellanterna åtminstone kunnat hålla sig till ämnet. Vilket de inte gjorde.

Självklart ska förslag, motioner och interpellationer diskuteras. Det är oerhört viktigt att de politiska konfliktytorna belyses. Men det ska göras med respekt för meningsmotståndaren.

Självklart ska oppositionen inte överge sin uppgift – att granska och ifrågasätta majoritetens beslut. Men det ska göras med respekt för meningsmotståndaren.

Till slut fick kommunfullmäktiges ordförande Daniel Ådin nog: Nej, nu får ni sluta, röt han när debatten helt spårat ur.

En kommunfullmäktigeordförande ska kanske inte höja rösten, ryta till. Å andra sidan borde en fullmäktigeförsamling vara så disciplinerad att han inte hade behövt göra det.

Men inte ens ordförande Daniel Ådins verbala uppsträckning var nog för att debattörerna skulle sansa sina verbala utgjutelser.

Mycket är värt att fira. I år är det till exempel 100 år sedan kvinnor i Sverige för första gången fick rösta i val till riksdagen.

Valet till riksdagens andra kammare 1921 har en självklar plats i historieböckerna. För första gången fick kvinnorna rösta, och även röstas in, på samma villkor som männen. Drygt 1,5 miljoner kvinnor fick nu lägga valfri valsedel i en valurna.

Hundra år senare.

Visst är det en ödets gåtfulla nyck att samma kommunfullmäktige, som beslutade om nya valkretsar och valdistrikt – det som en gång i tiden fick den borgerliga oppositionen att unisont bojkotta ett kommunfullmäktigemöte – lät den demokratiska debatten att spåra ur.

Det finns onekligen kommunfullmäktigeledamöter – ingen nämnd, ingen glömd – som behöver ta sig en funderare på det där som vi alla vill hylla – den svenska demokratin och dess förutsättningar.

I regeringsformen, som är en av de svenska grundlagarna, står att all offentlig makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. Det går till stora delar att överföras på kommunfullmäktige. All lokal makt utgår från folket.

Säkerligen är det förnuftiga, välformulerade politiker folket vill ha, inte en massa gaphalsar.

Så här mot slutet av denna krönika är det viktigt att inflika att det också togs beslut med en oklanderlig argumentation. Men det är det stora käbblet utanför ämnet som är det bestående minnet från kommunfullmäktiges sammanträde.

Finns det ingen tröst, om än bara en klen sådan. Jo, det finns det. Det är att det var så få Skelleftebor som fann det mödan värt att sätta sig framför radion eller skärmen för att följa sammanträdet.

Allt färre väljer att engagera sig i partipolitiken.

De lär inte ha blivit fler efter tisdagens ståhej i kommunfullmäktige.