Tidigt i pandemin tvingades många anställda i vård och äldreomsorg att jobba utan skyddsutrustning, eller med improviserade alternativ.
I en granskning slår Riksrevisionen fast att statens insatser för att säkra skyddsutrustning var otillräckliga.
Slutsatserna som dras i rapporten – Statens insatser för att säkra skyddsutrustning – krishantering till ett högt pris – är att staten saknade väsentlig information. Att kraven på regioner och kommuner att hålla sig med beredskapslager varit för otydliga.
Insatserna som avhjälpte bristen – statsbidrag och ett ökat utbud av godkänd skyddsutrustning – infördes för sent. Att priserna på skyddsutrustning, av naturliga skäl, ökade snabbt under våren 2020, gjorde dessutom att krishanteringen blev väldigt kostsam för staten.
Sverige behöver fortsätta utvärdera pandemihanteringen. Främst för att det kan ge en fingervisning om hur redo vi står inför framtida krig och kriser.
Sveriges beredskap aktualiserades i samband med pandemin, men har blivit än mer aktuell i skuggan av kriget i Ukraina.
Sveriges civila försvar har länge behövt en genomlysning och en upprustning. Det har uppstått ett tryck på att Sverige åter ska bygga upp de beredskapslager som avvecklades i slutet av Kalla kriget.
Nu när Sverige ska gå med i Nato finns det dessutom beredskapskrav som vi måste efterleva.
Ambitionen att stå redo är god. Men statens krishanteringsrutiner lämnade en del övrigt att önska.
Det blev tydligt i pandemin. Exempelvis med den hastiga beredningen av pandemilagen, som upplevdes som nödvändig eftersom Sverige saknade en färdig lagstiftning för kriser.
Men vi får inte fostra en övertro på att alla kriser kan lösas, bara vi planerar tillräckligt inför dem.
Måttet av osäkerhet är för stort: vi vet inte hur nästa kris ser ut och hur den kommer påverka samhället.
Att det finns en påtaglig risk för pandemier även i framtiden är en sak, men vilken typ av smitta det kommer röra sig om är osäkert.
Det är skillnad på luftburen smitta och droppsmitta. Det är inte nödvändigtvis samma utrustning som behövs: att snabbt kunna ställa om produktionskedjor trumfar i många fall att ha ett stort lager.
Sverige måste förstås klara av att säkra vissa grundläggande behov – mat, vatten, el och värme, grundläggande sjukvård – även om stora delar av samhället slås ut.
Hur vi väljer att säkra de behoven måste utgå från våra förutsättningar, inte från protektionism.
Det är bra att undanröja hinder för inhemsk produktion. Men att tro att ett beroende av utländska produktionskedjor gör oss svagare är ett feltänk. Ett exempel är bristen på mjölkersättning i USA.
Där fanns en stor inhemsk produktion. Men den slogs till stora delar ut av bakteriespridning i tillverkningen och av förändrade konsumtionsmönster under pandemin. Situationen förvärrades av hårda importregler.
Tydligt är att inhemsk produktion inte är en hundraprocentig säkerhetsgaranti.
Det som behövs är flexibla kedjor, såväl inom det offentliga som det privata, som snabbt kan svara på behov. Och tänka om, när krisen gör normalläget omöjligt.
Sverige bör rusta upp och planera inför krisen, men med en medvetenhet om att allt inte går att förutse och planera för.