Liberalernas riksdagsledamot Fredrik Malm släppte i vintras boken “Naftasyndikat – Berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige” (Carlssons förlag).
Boken handlar i första hand om Malms morfars far, Einar Kruse, en av det svenska 1900-talets mest inflytelserika kommunister.
Genom oljebolaget Naftasyndikat bedrev han omfattande underrättelseverksamhet i Sverige för Stalin och Sovjetunionens räkning, samt finansierade svensk kommunism.
Einar Kruse började sin partipolitiska bana i det som då hette Sveriges kommunistiska parti (SKP) – det vi idag känner som Vänsterpartiet.
Genom det fick han mot sin vilja ett riksdagsuppdrag som han kort därpå avsade sig. Det var i det så kallade “konspirativa”, underjordiska, kommunistiska arbetet som han kände sig hemma.
Sovjetunionen hade på den här tiden, under 20- och 30-talet, internationella ambitioner med sin kommunism i enlighet med Karl Marx manifest.
Kommunistiska partier runtom i världen fick ekonomiskt bistånd från Sovjet och gjordes därmed till marionetter. Det fattiga SKP var stundtals helt beroende av stödet – det var exempelvis genom pengar från Nafta och Sovjet som Vänsterpartiet kunde förvärva sitt högkvarter på Kungsgatan i Stockholm – en fastighet som i dag besitter ett taxeringsvärde på över 60 miljoner kronor.
Förutom Kruse och Naftasyndikat skildrar boken också det politiska 1900-talet och hur Sverige har präglats av sin relation till Sovjet.
Malm uppmärksammar bland annat finansmannen Olof Aschberg som genom kontakt med det sovjetiska styret gjorde storkovan på att administrera försäljning av guld som bolsjevikerna plundrat den ryska befolkningen på under oktoberrevolutionen.
Aschberg var nära vän med Sveriges dåvarande statsminister Hjalmar Branting.
Branting hade det ekonomiskt kärvt och fick sponsring Aschberg, vilket kan ha spelat in i att den svenska regeringen såg mellan fingrarna vad gällde Sveriges roll i handeln av det plundrade guldet.
Såväl Einar Kruse som hans son hade den svenska säkerhetspolisen efter sig och bägge har så kallade “akter” i SÄPO:s arkiv.
Detta var inte konstigt eftersom SKP och den kommunistiska rörelsen hade väpnad revolution som politiskt mål och var rätteligen att betrakta som ett nationellt säkerhetshot.
Men som Malm anmärker fanns det ett visst mått av paranoia och överdriven kommunistskräck inom delar av den svenska statsförvaltningen.
Sannolikt bidrog detta till några soldaters bombattentat mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman 1940, där fem personer fick sätta livet till, varav två barn.
De ansvariga kom dessutom bara att få ett par år i fängelse.
Naftasyndikat ger även perspektiv på vår samtid. Diktaturer har alltid försökt kontrollera och bemästra sina fiender genom investeringar i omvärlden. Då var det Naftasyndikat, nu heter det Gazprom, Tiktok och Huawei.
Då som nu rör det sig om täckmantlar för dolda motiv och suspekt verksamhet som man helst bör undvika.
Den som vill skapa sig en bättre förståelse för Sveriges relation till Sovjet och kommunismen och dess underrättelsearbete i Sverige under 1900-talet gör klokt i att läsa Naftasyndikat.