När det våras för nimby vintras det för nya bostäder

Skellefteå måste växa för att kunna tillgodogöra sig alla de fördelar som batterifabriken Northvolt för med sig.

Nu måste vi låta Skellefteå växa. Även på ens egen bakgård.

Nu måste vi låta Skellefteå växa. Även på ens egen bakgård.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Ledare2020-10-20 07:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Ett sjuvåningshus med bostäder planeras på Sjungande Dalen.

HSB skapar tio nya hyresrätter i centrala Skellefteå.

Hörderskrapan: Arbetet igång med rekordbygget.

Om inte dagligen så i varje fall väldigt ofta presenteras nya byggprojekt i Norran och på norran.se.

En stad/kommun som växer är (nästan) varje kommunpolitikers dröm. Det indikerar framtidstro, arbetstillfällen och attraktivitet. Skatteintäkterna ökar vilket möjliggör satsningar på bland annat skola, vård och omsorg.

Skellefteås negativa spiral har blivit positiv. Nu ökar befolkningen.

Förhoppningsvis gillar du att Skellefteå växer.

Förhoppningsvis kan du också acceptera att det är en sak att bo i stan, en helt annan att bo på landet. I stan bor du närmare grannarna, biltrafiken hörs som ett dovt bakgrundssorl.

Nu finns det de som gillar att Skellefteå växer. Samtidigt som de ogillar att det byggs i deras närhet och samlar in namnunderskrifter i akt och mening att försöka stoppa bygget.

Det finns en term för detta: Nimby

Nimby är en akronym för frasen ”not in my backyard” (= inte på min bakgård).

Termen används – ofta i nedsättande ordalag – för att beskriva boendes opposition mot ett planerat byggnadsprojekt i deras närhet. Trots att byggnadsprojektet som sådant anses behövas, men då helst någon annanstans.

Skellefteå måste växa för att kunna tillgodogöra sig alla de fördelar som batterifabriken Northvolt för med sig: arbetstillfällen som ger befolkningsökning som ger ökade skatteintäkter som på sikt ger bättre kommunal ekonomi.

Det är i den kontexten lätt att rycka på axlarna om muttra någonting i stil med att de som protesterar är ”visionslösa lappskrivare som talar i egen sak och som bara tänker på det egna villa- eller lägenhetspriset”.

Samtidigt kan man undra: Hur hade Skellefteå sett ut om de hade funnits på 1960-talet när den stora rivningsvågen gick fram över Sverige. Det vet vi inte. Men vi ser på den tidens proteströrelser med helt andra ögon än dagens.

Då var då och nu är nu. Då var det kanske befogat. Nu måste vi låta staden växa. Även på ens egen bakgård.

Lokala protester kan inte alltid få rätt. En stad/kommuns utveckling får inte stoppas av snävt egoistiskt tänkande. Det har Skellefteå inte råd med nu när vindarna vänt.

Men nog bör kommunpolitikerna och stadplanerarna lyssna på och intressera sig för vad de har att säga.

Och om det finns anledning därtill: Ta hänsyn till deras synpunkter.