Joakim Broman: Myterna om gentekniken yrar vidare

Branschen mobiliserar. I en debattartikel i lantbrukets affärstidning ATL skriver Carina Johansson, foderchef på Svenska Foder, att aktörerna i den svenska livsmedelsproduktionen måste lyckas förklara för konsumenterna varför maten blir dyrare: svenska mervärden, däribland GMO-frihet, är värda att betala för, enligt Johansson.

Frågan är bara vad själva mervärdet består i när det gäller sojan. Att svenska bönder har god djurhållning och använder små mängder antibiotika är tydliga konkurrensfördelar. Men som Torbjörn Fagerström, professor emeritus i teoretisk ekologi och Jens Sundström, docent i växtfysiologi, skriver i en replik (ATL 25/7) kommer varken foderbranschen eller miljörörelsen med några argument mot GM-tekniken. Den bara antas vara dålig.

Det är värt att notera. I vetenskapliga och akademiska sammanhang finns ett brett konsensus om att genmodifiering inte på något sätt är väsensskild från annan växtförädling. Att vi under somrarna njuter av svenska jordgubbar beror på att franska bönder på 1700-talet korsade – eller ska man säga genblandade? – scharlakanssmultron med jättesmultron och drev fram den nya arten. Sådan korsning är naturligtvis också en slags genmodifiering, men till skillnad från GM-tekniken görs den inte med samma precision.

Som Fagerström och Sundström skriver har miljörörelsen lyckats pestsmitta GMO-begreppet, men det sker utan vetenskaplig grund och riskerar att få mycket negativa konsekvenser. Varför skulle det exempelvis vara bättre att svenska grisar och kycklingar äter GMO-fri soja från Brasilien som tränger undan Amazonas regnskogar, än amerikansk genmodifierad soja som odlas på upparbetad och gammal jordbruksmark?

Frågan om GMO är betydligt bredare och viktigare än de aktuella sojapriserna. Genmodifiering är en nyckel för att förbättra jordbrukets effektivitet både när det gäller produktion, hälsa och miljöaspekter. Genom tekniken kan grödor modifieras för att bättre tåla extremt väder eller insektsangrepp, vilket möjliggör lägre användning av bekämpningsmedel. Det så kallade “gyllene riset” togs fram för att motverka A-vitaminbrist, som bland annat leder till blindhet och andra bristsjukdomar i fattigare länder.

Det gyllene riset har dock mött samma motstånd som GMO-tekniken i stort. 2019 konstaterade en internationell forskargrupp att odlingsförbudet troligen kostat miljontals liv. Ändå har organisationer som Greenpeace hållit fast vid sitt motstånd.

Men i veckan (23/7) godkände till sist Filippinerna det gyllene riset för odling, som första land i världen, ett litet steg i rätt riktning. Svenska Foder och Arla – som nyligen beslutat att alla leverantörer ska vara GMO-fria – borde följa efter, istället för att fortsätta odla myterna. Plocka bort skygglapparna och ha tilltro till vetenskapen. Informera konsumenterna om fördelarna med gentekniken istället för att försöka lura dem att betala mer för dagens produkter. Växtförädling med precision är inget att vara rädd för.